Brittiska kungafamiljen är ett under av anständighet
En tidig morgon gick jag ut för att köpa söndagstidningarna. Det var i London i början av 90-talet. På den smala Holland Street mötte jag en vacker kvinna som log mot mig. Gatan var helgdagsöde och kvinnan hade ett par pojkar med sig. Hon böjde huvudet en aning åt vänster och hennes leende var både blygt och öppet.
När vi hade passerat varandra insåg jag att det var Lady Di. Två livvakter följde en bit bakom.
Jag vände mig om och såg efter dem. Kensington Palace låg ett par kvarter bort. Diana hade gått ut med barnen vid den enda tidpunkten då de kunde röra sig i stan som vilka människor som helst.
En stund av frihet. Hon var historiens mest fotograferade människa.
Något år sedan fick allmänheten veta hur fasansfullt hennes äktenskap var. Detaljerna sipprade ut, sedan läckte hon själv i boken ”Diana. Her true story”, skriven av kungareportern Andrew Morton som gjorde sitt livs scoop.
Hans bok blottlade de beklämmande interiörer som världen nu kan se i Netflixserien ”The crown”.
Den brittiska kungafamiljen tycks bestå av dumskallar, arroganta egoister, känslokalla pliktmaskiner och fyllon som törstar efter kärlek.
Knappast någon som gift in sig i den familjen har klarat sig utan fysiska – magsår – eller psykiska skador. Berättelsen om Diana är så fylld av absurditeter och nedrigheter att man snabbt blir övermätt på sliskiga och sorgliga detaljer.
Den otroliga stelheten och själsdödande formalismen. Diana tilltalade sin blivande man ”sir” och tilläts kalla honom vid förnamnet Charles först efter förlovningen.
Hennes isolering inom kungafamiljen samtidigt som hon jagades av fotografer och nyfikna var hon än rörde sig. Hennes vädjan om stöd av Charles och hans svinaktiga bufflighet. Han var kär i en annan.
Drottningens torra kommentar när Diana fött sin förste son William: ”Tack gode gud att han inte har sin pappas öron”.
Den vanliga formen av kommunikation var annars att man sände skrivna memon till varandra i familjen.
Dianas hetsätande med påföljande uppkastningar och Charles kommentar under middagen: ”Kommer det tillbaka upp senare? Vilket slöseri”.
Paranoian som växer i en isolerad och kärlekslös miljö. Diana lät installera röstförvrängare för att skydda sina telefonsamtal och svepte sina rum efter avlyssningsapparatur.
I en tillvaro av överflöd, ensamhet och tomma ritualer frodas vidskeplighet. En stor del av livet blir ett sökande efter mening. Aromaterapi och hypnoterapi. Helande kristaller och tai chi. Dagliga simturer och balett. Meditation och bön. Holistisk medicin. Astrologer.
En spiritualist placerar hertiginnan Sarah, gift med prins Andrew, under en blå plastpyramid för att lugna hennes oroliga sinne.
De kungliga söker hjälp för att finna ro och riktning. Deras enda någorlunda normala kontakt med världen utanför är genom chaufförer, livvakter och tränare. Därför får dessa anställda långt ner i hierarkin ofta oproportionerligt inflytande eller rentav livsavgörande betydelse.
Diana hade en affär med sin ridlärare.
Charles blev vegetarian efter samtal med sin livvakt.
Och tänk på vår egen kronprinsessa Victoria som gifte sig med sin personlige tränare Daniel.
Ser man ”The crown” får man intrycket att den brittiska kungafamiljen består av missanpassade monster.
I själva verket är de under av anständighet, återhållsamhet och strävsamhet.
Den extrema upphöjdhetens isolering skadar. Den inbjuder till excesser. Den förstärker människors sämsta sidor eftersom de är omgivna av lismare och ja-sägare.
När amerikanerna ockuperade Irak 2003 vandrade jag i den störtade diktatorn Saddam Husseins palatsområde. Sonen Uday hade en villa några hundra meter från huvudpalatset. Där fann jag sekreterarnas loggböcker över hushållet.
De var en krönika över terror och rädsla och banal tomhet. Uday benämns med hederstiteln Al Ustaz, ”läraren” eller ”mästaren”. I loggböckerna antecknade sekreterarna Udays nyckfulla önskemål och bisarra skräckvälde.
”Broder Hisham! Kasta sand i ansiktet på Rabab eftersom hon inte städade platsen där statyerna står i Al Ustaz rum”.
Ett brev på Udays skrivbord: ”Jag skickar detta brev för att informera dig om Nisrine. Hon vill komma till dig ... men hon är fortfarande oskuld och hennes mamma vill följa med henne ... Hon är en partyflicka som gillar att ha kul...”.
Så blir det när isoleringen och makten är total och människors mörkaste sidor får frihet och uppmuntran att växa.
Tänk inte allför illa om Elizabeth, Charles, Philip och de andra kungligheterna. De är riktigt anständiga.
Därför att de tvingas vara det. För det kan vi tacka demokratin och den fria pressen.