Mejla

Peter Kadhammar

Journalisternas fjäsk känner inga gränser

Publicerad:
Uppdaterad:

Peter Kadhammar om bevakningen av kungahuset

Peter Kadhammar
Peter Kadhammar

Så fort det kommer till kungahuset blir svensken underdånig intill yttersta fjantighet eller oresonligt bitter och föraktfull.

Fjantigast av alla blir journalisterna. Vardagens språkliga ambitioner slängs över bord och fjäsket känner inga gränser. Det vill säga, om de inte tillhör den andra polen och tar strid mot kungen, drottningen och deras avkomma, vilket är det ofarligaste en redaktör kan företa sig. Hovet går inte i svaromål.

Journalisternas reaktion speglar kungahuset som institution, en kvarleva från en svunnen tid som man antingen kan förhålla sig undersåtligt servil till eller vara revolutionär gentemot, i alla fall på låtsas.

Kungen hänger med så gott han kan, ”för Sverige i tiden”. Vad han ska göra och inte göra bestämmer ytterst regeringen.

Kungen är tämligen modern men journalisterna som bevakar honom verkar vara födda på 1800-talet. Så fort det sker något festligt i hovet utbryter oscariansk yra i journalistkåren.

I konkurrenttidningen läste jag i går om prinsessan Madeleines fästman Jonas Bergström:

”Han är uppvuxen i finare kretsar i Djursholm ... Han kunde föra sig mer än väl i de kungliga sammanhangen...”

För att åstadkomma sådana meningar har man rimligen fått sin utbildning på Grönköpings Veckoblad med avslutande examensprov: Klarar du inte att på stående fot skriva pekoral får du inte bevaka hovet.

Veckotidningarna ska vi inte tala om. Svensk Damtidning för orgier i ett säreget, infantilt språk. ”Sveriges kungahus riktigt puttrar av kärlek”, står det på tidningens hemsida.

Det har gått 90 år sedan demokratins genombrott i Sverige. Att svenska journalister ännu inte klarar att förhålla sig sakliga till kungahuset vittnar om traditionens styrka, men också om en slavmentalitet hos dem som påstås granska makten.

Bör Sverige införa republik?

Nej, kungahuset gör ingen skada. Det finns inget skäl att ändra något som fungerar. Tanken att posten som statsöverhuvud ska bli en förgylld landshövdingestol och föremål för kompromisser mellan partierna är svåruthärdlig.

Bosse Ringholm som president? Per Westerberg? Marianne Samuelsson!

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN