Hur skulle det vara med lite uppriktig självkritik?
Det skjuts som fan i Sverige.
Vi är mer splittrade än nånsin socialt, ekonomiskt och kulturellt.
På ett eller annat sätt bär alla ett ansvar, och ändå skyller man på varandra.
Hur skulle det vara om partiledarna i nästa debatt tvingades till lite uppriktig självkritik?
M:
– Vi har spelat högt med Sverige. Först ville vi ha hög invandring för att vinna den medelklass som godhetsonanerade till bilder av Obama. Samtidigt gladde vi oss åt hur detta skulle förslumma arbetsmarknaden och splittra det mångkulturella LO-kollektivet. Det blev lite våldsammare än vi tänkt, särskilt som vi aldrig har velat ge kommunerna ett enda öre för att bryta utanförskapet.
MP:
– Vi har naivt nog trott att Sverige kan hjälpa hela världen. Dessutom är vi fastkorkade i ett postkolonialt teoribygge vars definition av fascism är lika bred som Vintergatan. För oss har vita, kränkta män varit det stora problemet; visst är det en maktanalys som är både barnslig och torftig.
L:
– Vi har yrat om skolan sen halmhattarnas dagar och har dessutom styrt utbildningsdepartementet i rätt många år, men de enda som haft nytta av oss är de som äger skolkoncernerna. Så visst bär vi ansvar för att var tredje elev i de utsatta områdena, som nu slutar nian, saknar gymnasiebehörighet.
SD:
– Vi har domderat om danska straffsatser, men har ”glömt” säga att danskarna även har satsat stort på sociala förebyggande insatser. Detta ”glömde” vi, eftersom vi tycker att de som bor segregerat är drägg som ska ut. Den inställningen har skapat ett vi och dom som fått konsekvenser.
C:
– Vi har bara haft en sak för ögonen; att privatisera hela Sverige. Genom ett stort flyktingmottagande har de välavlönade fått incitament att köpa sig bort från vårdköer och socialförsäkringar. Detta har vi kamouflerat med falskt klingande tal om alla människors lika värde.
V:
– Vi har aldrig ställt ett enda krav på dem som kommer hit, vi har skyllt allt på strukturerna: klassamhället, nyliberalismen, rasismen, patriarkatet. Därtill har vi förnekat att det finns en uppsättning normer som vi förhandlat oss fram till här i Sverige; för oss har idiotiskt nog alla värderingar varit lika mycket värda.
KD:
– Oförskämt och fantasilöst har vi bara mässat om en enda sak: föräldrarnas ansvar.
S:
– Vi har inte haft en egen idé sen 1989. Vi kan bara tänka i termer av makt och har därför alltför lätt fallit offer för allsköns liberala lobbyister och ledarskribenter, och på senare tid även högerpopulister. Vi har försökt vara både medborgarna och marknaden till lags, men det har varit lika svårt som att få till ”rotlåset” under ett yogapass (man pressar ihop naveln med slutmuskeln). Det funkar inte, vi måste våga välja sida.
Ja, nåt sånt. Hur svårt kan det vara?