”Tutti frutti” bara en del av historien om Stenbeck-tv

”Det mesta av det Stenbeck stod för är mig helt främmande, förutom en sak: uppluckringen av mediebranschen.”

Jag har ett onormalt stort intresse för överklassen. Särskilt den som spårat ur.

Vet inte vad som driver mig, men det är varken skadeglädje eller ideologi.
Kapitalismen hotas ju inte av att några rikingar begår självmord eller knarkar ner sig. Det handlar nog mer om klassresenärens egen skräck att göra bort sig och förlora allt man har.

Berättelser om dysfunktionella dynastier – Succession, Balzacs mänskliga komedi eller klanen Kennedy – jag dammsuger allt, oavsett om det är fakta eller fiktion.

Senaste fyndet är SvD:s podd med just namnet Dynastin, av Jan Almgren. Den handlar om finansmannen Jan Stenbeck, eller snarare om hans fem barn.

 

Det är oemotståndlig lyssning. Och lika säkert som en räntehöjning i veckan, har podden väckt det socialdemokratiska kommentariatets urgamla vrede. 

Jan Stenbeck var förelöparen till Donald Trump, menar till exempel Aftonbladets ledarredaktion.

Tack vare sina fräcka upptåg och fula metoder har Stenbeck gett Systemskiftet ett rödflammigt ansikte. Och en kagge. Det dekadenta levernet har kolorerat schablonen av Den Onde Kapitalisten.

Som om inte Socialdemokraterna bär något eget ansvar för avregleringshelvetet. Som om inte andra företagare av små och stora mått drog åt samma håll som Stenbeck.

Den är en märklig idé det där, att Wallenbergarna, som kontrast, skulle tillhöra de goda kapitalisterna, i folkhemmets tjänst.

 

Per Andersson har skrivit en biografi om Stenbeck som jag har läst flera gånger – så bra är den, full av små sinnrika iakttagelser. Så som att Wallenbergarnas direktörer på 90-talet ointresserat halvblundade när de blev intervjuade, som om det de sa inte betydde något.

Som arbetsgivare var Jan Stenbeck för djävlig. Och det mesta av det han stod för är mig helt främmande, förutom en sak: uppluckringen av mediebranschen.

I podden hörs Maj-Britt Theorins stränga stämma från någon Socialdemokratisk partistämma: ”Behöver vi mer reklam?”

Yes, we do.

Ett land med fri journalistik har alltid varit beroende av annonspengar. Public service måste ha konkurrens av privatägda mediehus.

 

”Tutti frutti” har fått symbolisera Stenbecks tv-banaliteter, men det är ju bara en del av historien. Hans kamp mot ”sossemedia” lockade över en drös duktiga journalister med vänsterbakgrund – även de förbannade på sosseriet, men från det andra hållet – som fick blomma ut på en kommersiell arena. Per Andersson beskriver det där bra.

Vad sossarna än tror, så har det professionaliserat media-Sverige.

Stenbecks ättelägg verkar inte vilja förvalta arvet. Cristina Stenbeck har lämnat landet utan ett ord, avslöjar Jan Almgren.

Men Wallenbergarna tuffar på. Jacob är till och med ordförande i Svenskt Näringsliv.

 

Den dynastin är för övrigt full av stoff för den som vill frossa i en stålblå historia om arv och miljö.

Give it to me!