Carl-Oskar Bohlin fortsatte skjuta från höften
Det var ändå uppiggande att få se en ny minister. Man kan lätt tro att Sverige bara har två statsråd, Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer, men det finns tydligen fler.
Och det var ingen blyg entré Carl-Oskar Bohlin (M) gjorde, när han väl klev fram. ”Det kan bli krig i Sverige”, sa han, i ett samfällt utspel med ÖB Micael Bydén. Efteråt försökte de säga att de bara nästan hade sagt det de just hade sagt.
I Aktuellt i tisdags fortsatte ministern för civil beredskap att skjuta från höften: ”Om jag hade sagt det här för 40 år sen, då hade ingen höjt på ögonbrynen”.
Verkligen?
Den 17 januari 1984 var Stockholm värd för en nedrustningskonferens som samlade 35 utrikesministrar, under ledning av Lennart Bodström. På sommaren samma år samlades hundratusentals fredsaktivister världen över i demonstrationer mot
kärnvapenkapprustningen.
Carl-Oskar Bohlins parti tyckte att de var löjliga.
Låt oss gå femtio år tillbaka i tiden, till den 11 januari 1974. Då hölls det sista riksmötet på Stockholms slott enligt den gamla regeringsformen. Kungen satt på silvertronen och läste trontalet, det vill säga regeringen Palmes regeringsförklaring. (Så gick det till på den tiden.)
Talet inleddes med en försäkran att Sverige ska verka för avspänning i Centraleuropa. Det finns nämligen, sa regeringen via kungamakten, ”ett samband mellan politiska säkerhet och militär nedrustning”.
Talet gick vidare till Mellanöstern, det här var strax efter Oktoberkriget mellan Israel och ”arabvärlden”, där regeringen via kungen sa att Sverige ska verka för en rättslig och varaktig fred.
Sen följde ett par meningar om Vietnamkriget och USA:s bombningar av Hanoi månaden innan. ”Folken i Indokina har vårt stöd att själva bestämma över sin framtid”, läste Carl XVI Gustaf med hög stämma.
Efteråt var Gösta Bohman brinnilsk. Inte för det där med nedrustning, utan för stödet till Nordvietnam. På den här tiden stod Moderaternas på USA:s sida i Vietnamkriget.
De som var emot kriget, ville ändå inte att USA skulle förlora det.
Om jag var Carl-Oskar Bohlin, skulle jag prata med ganska små bokstäver om vad Sverige var för ett land på den tiden han inte ens var född.
Låt oss i stället gå 40 år framåt i tiden. Vad kommer de som nu är barn avge för dom över oss och den här regeringen?
Förmodligen kommer de minnas hur rädda de var för att Sverige skulle bli ett nytt Ukraina, för det hade en lång gubbe med skägg sagt. De kommer återberätta tragikomiska situationer om hur deras lärare och föräldrar försökte reda ut om
Ryssland verkligen har intresse och kapacitet att attackera Sverige.
Alldeles säkert kommer de undra över varför deras barndoms regering kunde sitta tyst när medlemmar i Israels säkerhetsråd lade fram idén att deportera palestinier – de som ännu fanns kvar – till Kongo-Kinshasa, alternativt göra dem till gästarbetare i Saudiarabien.
Kanske skulle de också undra varför ministern för civil beredskap inte ville garantera att Sverige skulle vara en kärnvapenfri zon.
Jag ska ge Carl-Oskar Bohlin rätt i en sak: världen går på väldigt tunn is just nu. Men bevare oss för dem som tror att krigshets är lösningen.