Jag saknar klassiska röda inslaget i Uppsala-mörkret
Det här är kanske en skitsak.
Men jag har en fundering här i det dystra decembermörkret.
Jag har naturligtvis flera andra funderingar i skallen också förutom den där första funderingen: inte minst om det finns något liv efter jul.
En fundering jag för övrigt torde dela med de flesta av landets grisar. De om några har ju verklig anledning att oroa sig; det finns inget vaccin mot julskinka liksom. Hårda bud för Nasse. Nu som alltid.
Nä, min fundering och anledningen till att jag skriver det här, gäller den klassiska Uppsalalyktan som brukar hänga i de flesta fönster så här års.
Ni vet den där lilla svarta fyrkantiga saken med urklippta Uppsalasiluetter som avtecknar sig mot en röd bakgrund.
I år finns det knappt några alls. Jag har kollat och kollat. Väntat på att de skulle komma upp i fönstren. Men de flesta lyser – med sin frånvaro.
Inte ens här på min fina gata har de dykt upp, som de alltid har gjort tidigare.
Vid min senaste okulärbesiktning såg jag kanske fem, sex stycken.
Och det förbryllar mig, min gata är välmående, här bor visserligen en hel del salongsradikala kännare av företrädesvis italienska kvalitetsviner – men som när det hettar till alltid visar sig vara lika pålitligt småborgerligt värdekonservativa som de flesta andra.
Inte ens i deras fönster kan jag se några lyktor.
Under mina forskningspromenader på andra ställen i stan ser det ungefär likadant ut. Tji lyktor.
Mysko.
Samtidigt uppger Upplandsmuseets trevliga presentshop att de har kronisk brist lyktor och att presumtiva köpare av de svindyra ljuskällorna varje dag får gå hem med noll lykta i påsen.
Däremot trängs de andra juldekorationerna i Uppsalas fönster som aldrig förr. Alltså de man köper i storpack på Rusta och liknande ställen.
Men, aldrig tidigare har jag heller sett så få röda julstjärnor. Nu handlar det om hysteriskt blinkande ljusslingor, vita jätteschabrak till stjärnor eller om det ska föreställa supernovor. Jag ser lysande jultomtar på motorcyklar, hela ekipage med tomte och renar, färgglada papegojor och maniskt elsprakande vattenfall.
Mysko.
Kan det bero på att något har hänt i vårt medvetande i och med hur vi tolkar den röda färgen? Tycker vi att det julröda påminner för mycket om de röda topparna som strålar ut från bilderna på coronaviruset?
Har vi bytt från rött till vitt för att på något sätt besvärja den röde, ondskefulle coronatomten som kan komma knackande på dörren och sätta sina gifttänder i halsen på oss i vilket ögonblick som helst?
Jag har ingen aning.
De enda riktigt röda praktfulla julprydnader jag sett i år är de som sitter i träden borta vid S:t Olofsbron. Stora röda kulor.
Kulor som alltid piggat upp men som i år mest liknar coronavirus på steroider. Kolla själv om du inte tror mig.
Med tanke på tidsläget skulle de där coronabollarna, med rätt musik, kunna bli ett ovanligt otäckt skräckfilmsintro.
Hela det här året har förövrigt varit som en skräckfilm. Fast på riktigt, än är vi långt ifrån i närheten att få se ett lyckligt slut på prövningarna.
För hur mycket vi än lyckas lura oss själva så handlar det om prövningar. Riktiga prövningar.
Hittills har fem av mina kollegor – kollegor! – strukit med.
Begravningarna har varit förfärliga, en handfull sörjande har varit på plats i kyrkor som i vanliga fall hade varit knökfulla. Men, i vanliga fall skulle de förstås ha varit helt tomma eftersom ingen av dem knappast skulle ha dött.
Det kanske finns andra skäl till att så många Uppsalalyktor ligger nedpackade i år. Det kanske beror på att många inte tycker att den här julen är värd att fira.
Men vad gör då de andra lysande jättearrangemangen i fönstren?
Är de en slags besvärjelse över den förbannelse som svävar över oss den här julen?
En jul där det tomteröda inte känns så jävla angeläget längre.
Det gör det i alla fall inte för mig. Fast lyktan sitter uppe där den ska. Man ska aldrig ge upp.
Så, för vad det nu kan vara värt: God Jul i alla fall!