Uppdrag granskning mynnade ut i - ingenting
Så sändes det till slut, avsnittet av Uppdrag granskning som skapade kontrovers innan någon ens hade sett det.
Möjligen säger det något om vår tid att debatten var mer intressant än själva reportaget, vars förhandslanserade tes om att det inte går att diskutera flyktingpolitiken utan att lömska journalister kommer farande och gör mos av den stackars sanningsägaren upplöstes i – ingenting.
Det var nog lika bra, Uppdrag Granskning. Sanningen är nämligen att problemen med integration, invandrares överrepresentation i brottsstatistiken och de ofta eländiga miljöerna i miljonprogrammen diskuteras kors och tvärs i tidningar, radio och tv utan att någon politiskt korrekt åsiktsmaffia utfärdar fatwor.
Efter att Janne Josefsson ödesmättat förklarat att kvällens program handlar om "sanningen, journalistiken och den goda viljan" gör reportern Magnus Wennerholm några nedslag i det svenska medielandskapet:
En debatt i höstas mellan Aftonbladet-skribenten Martin Aaagård och den tidigare journalisten Per Brinkemo, som slutade med att den senare kände sig orättvist utpekad som rasist.
(Det var för övrigt Aagård som startade förhandsdebatten genom att i Aftonbladet i går berätta att Brinkemo tidigare har jobbat på Uppdrag Granskning och dessutom är bekant med reportern som gjort inslaget. Vänskapskorruption, löd den inte orimliga slutsatsen. Om detta tjattrade twitter fram och tillbaka hela gårdagen).
Tidningen Norrbotten-Kuriren som ville få lokala celebriteter att ställa upp i en kampanj mot rasism. Musikern Stefan Gunnarsson ville inte ställa upp, något som tidningen gjorde ett visst nummer av. Även Gunnarsson kände sig felaktigt behandlad.
Sveriges Radios program Konflikt, som i oktober 2010 sände ett reportage som ifrågasatte Ekots avslöjande att en fritidsledare från Rinkeby rekryterat ungdomar till den radikala islamistiska rörelsen Al- Shabab i Somalia.
Journalisten Amon Abdullahi, som tillsammans med sin kollega Kajsa Norell låg bakom inslagen i Ekot, blev så bestört över Konflikt att hon inte längre vill jobba som journalist.
Efter reportaget följde ett samtal mellan Josefsson och Helena Olsson, tidigare chef på radion, numera chef på SVT. Ett inslag som Uppdrag Gransknings projektledare Nils Hansson med åklagarröst beskrivit som en "ansvarsutkrävande intervju" (vad nu det betyder).
Janne och Helena gnabbades några minuter om Konflikts reportage utan att något särskilt blev sagt.
Sammanfattningsvis: en granskning med vissa poänger. Konflikt hade något faktafel och har rört ihop en del saker. Norrbotten-Kuriren agerade inte helt oantastligt och Aaagårds debattsvar till Brinkemo lämnade en del övrigt att önska.
Reportern var dessutom, glädjande nog, betydligt mer lågmäld än Josefsson då denne i vintras sprang runt på gator och torg utan att hitta fattiga barn.
Men som underlag för långt gångna slutsatser om att medieeliten belägger obekväma röster med munkavle är tre besvikna människor och några misstag långt ifrån tillräckligt. Tacka fan för att tesen uteblev.
Hur var det då med den eventuella vänskapskorruptionen? De inblandades relationer är noggrant redovisade. (Den konspiratoriskt lagde kan dock spekulera i orsaken till att förhandskopiorna till redaktionerna dröjde ett dygn. Beror det, som UG säger, på "ljudproblem"? Eller klipptes programmet om efter Aagårds text?).
Jaja. Twitter lär battla några timmar. Sedan är detta glömt. Sådan är vår tid.
Men den felaktiga föreställningen att det inte går att säga sanningen i det här jävla landet utan att stämplas som rasist lär leva vidare.