Säpos ineffektivitet är en lång historia
Avslöjarnissarna på SVT:s Uppdrag Granskning har slagit till igen (19 april). Med mörka tonfall och numera sedvanlig dramamusik har man avslöjat att de i Sverige stationerade ryska spionerna sannolikt ägnar sig åt spioneri. Samt att de ryska spionfartyg som sen ett halvt århundrade patrullerar Sveriges kuster nog också ägnar sig åt spioneri.
Avslöjandet bär i hög grad sannolikhetens prägel. Om de ryska spionerna ägnat sig åt annat än spioneri vore det ett högst förvånansvärt tjänstefel.
Vissa politiska ordlekar bör kanske förklaras innan jag går vidare.
Sverige ägnar sig inte åt spioneri, vi har inga professionella spioner inom Försvarsmakten och inga köpta spioner utomlands. Vi håller oss däremot med en underrättelsetjänst med anställda tjänstemän eller underrättelseofficerare. Utomlands värvar en del av våra underrättelseofficerare källor, eller ”agenter”. Det är som skillnaden mellan egna barn och andras ungar.
Spioneri är alltså ett politiskt begrepp snarare än en fackterm. Därför är det också den politiska konjunkturen som avgör graden av angelägenhet för spionavslöjanden i medierna. För två år sen hade Uppdrag Granskning bara gjort sig löjliga med det förmenta avslöjandet att ryska spioner spionerar. Men efter att den ryske diktatorn Putin förvandlat Ryssland till Europas monster och huvudfiende våras det för journalistik på Uppdrag Gransknings nivå. Nu kan den tas på allvar. För två år sen hade det sett ut som avslöjandet att björnen skiter i skogen.
Föga förvånande har Säpo med entusiasm varit Uppdrag Granskning utomordentligt tillmötesgående, bland annat med fotografiskt spaningsmaterial. Det betyder att Säpo bedömer åtminstone detta samarbete med journalister som något nyttigt, inte minst genom applåder från gamla trogna kollaboratörer i den liberala pressen. Främst bland Uppdrag Gransknings applådörer infann sig förstås Expressens ledarsida. Svenska folket uppmanades där att käckt möta det ökande ryska spionaget med att ”hålla ögon och öron öppna – men munnen stängd” (20 april). Ungefär som överhetens goda råd i Sverige under andra världskriget, ”En svensk tiger” eller ”Spionen lägger pussel”.
Man borde väl snarare tänka sig att ryskt spioneri i Sverige befinner sig i en krissituation. De legala underrättelseofficerarna (de ambassadanställda) har säkerligen ett svårare arbetsklimat i Sverige än någonsin. Rysk underrättelsetjänst har ett färskt och historiskt jättefiasko bakom sig, den felaktiga bedömningen av Ukrainas motståndsvilja. Det lika fruktansvärda som misslyckade kriget i Ukraina kräver nu alla tillgängliga resurser inom underrättelsetjänsterna. Hur mycket suggestiv musik och mörka reportertonfall Uppdrag Granskning än tar till för att övertyga oss om att björnen skiter ovanligt mycket i skogen torde sanningen snarare vara den motsatta.
Men vad vare sig Uppdrag Granskning eller Säpo tänkte sig var att deras dramatiska framställning indirekt pekade på Säpos största svaghet.
Av alla säkerhetstjänster i jämförbara länder är svenska Säpo sannolikt den minst framgångsrika när det gäller att infånga alla dessa ryska spioner. Den enda intressanta fångsten under senare år är ett iransksvenskt brödrapar där den äldre brodern stal material på sin arbetsplats, nämligen Säpo. Det tog emellertid Säpo tio år att leva upp till visdomen gräv där du står. Det är ett magert resultat för en säkerhetstjänst med mycket stora och hela tiden växande resurser.
Säpos ineffektivitet mot rysk och tidigare sovjetisk spioneriverksamhet i Sverige är en lång historia som går tillbaks ända till 1960-talet. Under de mörkaste åren 1970-77 med Hans Holmér som Säpochef dömdes inte en enda rysk spion. Blott två svenska journalister infångades.
Förklaringen till denna internationellt uppseendeväckande inkompetens är politisk. På 60- och 70-talen nonchalerade Säpo ryssarna (men hade en sovjetisk spion anställd på sin ”ryssrotel”) och jagade i stället vänsterungdomar. På 80-talet jagade man kurder och sen dess muslimer i största allmänhet. För närvarande prioriterar man samarbetet med Turkiet.
Där skulle Uppdrag Granskning kunna göra en verklig avslöjarinsats. Dock utan samma hjälp från Säpo som nu senast.
För övrigt anser jag att…
…såväl Magdalena Andersson (S) som ett stort antal medarbetare på Sveriges Radio borde skickas till talpedagog för att lära sig skilja mellan vokalerna u och ö.
…reportrarna på SR:s Studio Ett, särskilt min vän Monica Saarinen, borde få en automatisk men mild elektrisk stöt varje gång de lägger in pleonasmen ”så att säga” i en fråga. Rekordet är åtta gånger i ett enda inslag. Gubbgnäll, jag vet. Men icke desto mindre.