Visst, låt oss tala om högerextremisternas mordbränder
Bara under 2016 anlade extremhögern i Sverige över 50 mordbränder på flyktingförläggningar”, skrev jag i min kolumn den 29 oktober. Så långt var det rätt.
Men jag uppgav en felaktig källa, MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. I själva verket var källan betydligt bättre, nämligen Noa, Polisens nationella operativa avdelning.
Den felaktiga källhänvisningen hade jag förargligt nog inhämtat i Aftonbladet nitton dagar tidigare. Ingen hade under den tiden bestridit eller dementerat uppgiften. Och det som står i Aftonbladet är vanligtvis sant.
Men nu tog det hus i helvete i den virala världen med hat- och twitter-stormar. Nätmobbens attacker gällde formellt inte den korrekta uppgiften om 50 mordbränder. Man siktade i stället in sig på den felaktiga källhänvisningen som förvandlades till ”en rad flagranta lögner”, fake news och till och med rysk propaganda.
Detta spelade raseri blev desto underligare som min kolumn inte handlade om högerextremistiska mordbränder. Sånär som på två meningar, en korrekt och en felaktig, således.
Jag skrev om ett förändrat medieklimat där den högerextrema världsbilden enligt ny forskning gynnades av medierna. Alltså tvärtom mot alla föreställningar om ”mörkande” traditionella medier. Och jag skrev om ledarskribenter och politiker inom den demokratiska högern som numera kommer undan med att låta som SD:are.
Men kring de ämnena hade nätmobben inga synpunkter. Den snabbt uppiskade hysterin gällde polisens uppgifter om över 50 mordbränder på flyktingförläggningar 2016. Som ju nämligen måste vara lögn och fake news eftersom jag angett fel källa. Här finns alltså en öm tå. Skulle bara fattas.
Så visst, låt oss tala om högerextrem mordbrandsverksamhet. Ämnet tycks ju vara högst stimulerande för debattlusten, explosivt skulle man kunna säga.
Det började redan på Berts & Ians tid med Ny demokrati. Det var 1990 när Sverigedemokraterna fortfarande sprang omkring flintskalliga och heilade. Ju mer Bert & Ian då hotade med jugoslaviska flyktingar, desto
mer brann det.
Ian talade om ”mord, våldtäkt och dråp”. Bert hävdade att invandrare låg bakom 80 procent av all kriminalitet. Båda hade upptäckt att en del juggar var muslimer.
Vid den tiden, 1990-1991, levererade Säpo en rapport om 52 allvarliga attacker mot flyktingförläggningar med brandbomber, anlagda bränder och sprängladdningar. Dagen efter att Ian, något år senare, uttalat sitt ogillande av moskéer i Sverige brann moskén i Trollhättan. För en gångs skull åkte mordbrännarna fast och visade sig vara sverigedemokratiska idealister som trodde att de tjänade folkets vilja.
Det var då, det. Men nu drygt 25 år senare är vi där igen. När SD hösten 2015 ansåg att Sveriges ödestimma nalkades på grund av flyktingar höll man presskonferens. SD-ledningen förklarade att i denna farans stund måste man lämna riksdagsarbetet för att gå direkt ut till folket och mobilisera till landets räddning.
Ett dygn efter presskonferensen brann det första asylboendet i Kånna, strax utanför Ljungby. Och SD:s nationella räddningskampanj inleddes därefter i Trelleborg den 17 oktober med brandtal av partiets kandidat till justitieministerposten, Kent Ekeroth. Han hotade med Sveriges ”undergång” på grund av flyktingarna. Men han hyllade också sin publik som nationens ”spjutspets” och ”motståndsrörelse”. Han förklarade att folkets tålamod varit stort, ”men nu smäller det!”.
För säkerhets skull tillhandahöll Sverigedemokraterna i Lund en lista på lämpliga mål i form av adresser till flyktingförläggningar. Och så började det brinna.
Bara några timmar senare brann det första planerade asylboendet, Furulidsskolan söder om Kungsbacka. Under de följande två veckorna brann det i 14 planerade eller existerande flyktingförläggningar.
Och så är vi framme vid 2016, det första året då polisen börjat föra någon sorts statistik över bränder på flyktingförläggningar. Under året anlades 53 sådana bränder av ”okänd gärningsman” (andra bränder förekom också).
Eftersom dessa mordbrännare ytterst sällan åker fast så skymtar här och var det hycklande argumentet att ”då kan man väl inte veta var dessa okända gärningsmän hör hemma politiskt?”. Ungefär som om vi lika gärna kunde misstänka våldsbejakande liberaler. Men man kan visst veta. Vi har att välja mellan nazister och sverigedemokrater, såklart. Dessutom avtog mordbrandsepidemin 2015 när Jimmie Åkesson sent omsider gick ut och sa att han var emot verksamheten.
Märkligt nog har Säpo inte fattat att det här handlar om terrorism, den typ av brott som Säpo har fått överlägset störst resurser för att bekämpa. Mordbrännarnas syfte är att ”injaga skräck eller allvarlig fruktan i en folkgrupp och påverka politiska beslut”. Alltså terrorism.
Ändå tycks Säpo inte lägga många strån i kors för att bekämpa just den här, i Sverige vanligaste, formen av -terrorism. Den enda logiska förklaring nära till hands, när det gäller denna sensationella slapphet, är direkt -pinsam. Att Säpo delar Sverigedemokraternas syn på vad som är och inte är -terrorism.
Än värre blir det när man betänker att Säpos huvudsakliga arbetsinsats när det gäller SD är att skydda Kent Ekeroth och liknande typer när de nattetid vill gå ut på krogen för att supa och slåss.
FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT...
… den flabbande fake news-twittraren på Svenska Dagbladets ledarsida, Ivar Arpi, fortfarande kommit för lindrigt undan med sin förklaring att romer på grund av sina etniska eller kulturella egenskaper är omöjliga att integrera i samhället.
… det är ett mysterium att alla dessa bevisligen lögnaktiga reklamfilmer om ”vitare tänder” kan få fortsätta år efter år. Både juridiskt och vetenskapligt är ju saken kristallklar. Det är osant. Reklam får inte vara uppenbart lögnaktig.