Första dagen i fängelset måste man slå den stora killen hårt
Änderna var inga problem. De urgulliga dunungarnas trubbiga näbbar användes inte som vapen, de verkade födda oskyldiga. Dog någon var det en olycka, de snubblade, drunknade, råkade ha någon genetisk svaghet som ingen kunde klandras för.
Hönsfåglarna, däremot. ”De är som oss, tyvärr”, sa han vi köpte äggen av, han suckade sorgset.
Vi hade en äggkläckningsmaskin av plast på vardagsrumsgolvet. Så fort den kroppstempererade lådan arbetat klart och de små kycklingarna flyttat ut började de, mycket riktigt. Någon av ungarna i flocken var alltid utan fjädrar, haltande, blodig. Fasanerna var värst, de sylvassa små näbbarna behövde alltid ha någon av sina egna att plåga. När den första hackkycklingen till slut gav upp hittade de direkt en ny. Hackordningen, kallas det, vissa djur bara är sådana.
Jag kände igen mönstren från voljären när jag började skolan, instinkten fanns där i varje människobarn också. Hos oss var den dock oftast dämpad av andra medfödda eller inlärda hinder. Sånt som kallades samvete och moral, regler och institutioner. Vi firade FN-dagen och läste Bamse, såg Friends-reklamerna som gick på tv, vi lärde oss att det fanns ett alternativ till världen där människan styrdes av sina råaste impulser.
Jag läser om de svenska Nato-förhandlarna, och som de beskrivs verkar de aldrig ha försökt öka beståndet av skogshöns. SvD:s artiklar om de nu pausade förhandlingarna beskriver ett gäng dunungar som ständigt verkar överraskade av hur makt fungerar. De är ”tagna off guard”, överrumplade av ett Turkiet som verkligen inte kan kallas vare sig fredsskadat eller oskyldigt.
Det är pinsam läsning, tycker vi, svenskarna. Första dagen i fängelset måste man ju slå den stora killen hårt i ansiktet! Det har vi ju lärt oss, nu. Det sätt att tänka som gjorde att Sverige kallades för moralisk stormakt förr har blivit ett skämmigt exempel på naivitet. Man kan inte simma runt med god vilja och samarbetsförmåga, ger man de jävlarna lillfingret pickar de av hela armen.
Men kan svenska politiker verkligen vara så usla på att fatta maktens psykologi? Är vi så uppfödda på len välling och tillitsövningar så att vi helt glömt vår arts mer djuriska sidor?
Jag undrar. Kristerssons och Billströms beteende verkar vara styrt av oro, men är det inför de stora pojkarna runt Nato-bordet? Sveriges självförtroende som en strategiskt värdefull spelare verkar, med rätta, gott.
Kristersson och hans regering verkar svag, men svagheten är inför opinionen, den egna flocken. Att så snabbt som möjligt föra Sverige in i Nato är viktigt för att se handelskraftig ut, och i Sverige har en snabb omkastning av hackordningen gjort alla tecken på senfärdighet eller tveksamhet inför militarism livsfarlig. Nato-frågan hölls ifrån valrörelsen av just de skälen, för ingen såg något att vinna på att vara den som gick att kalla Putins nyttiga idiot. Ingen vågar, helt enkelt, riskera att bli kycklingen de andra vänder sig emot.
Kristersson är inte omedveten om hur makt fungerar, han fattar att de farligaste krafterna är de mediala.