Plötsligt betyder allt som S-männen slogs för ingenting
Som 12-åring fick Jan Emanuel Johansson provsitta en av vår tids mest löjeväckande bilar, en italiensk Lamborghini i tvåmiljonersklassen. Då föddes en dröm. Det kan man kanske inte kritisera en 12-åring för.
Men vägen till en vit Lamborghini Gallardo Spyder blev inte bara finurlig utan också oroväckande tidstypisk. Första etappen var att vinna ”Robinson”. Andra etappen var att exploatera den plötsliga berömmelsen för att bli invald i riksdagen. Tredje etappen var att exploatera riksdagsmannens samhälleliga prestige till att börja dribbla med privat vårdverksamhet, exempelvis Folkhemmet Integration AB som drev hem för ensamkommande flyktingbarn. Och slutligen kunde Jan Emanuel sälja sina olika vårdprojekt till riskkapitalister för närmare en kvarts miljard. Lamborghinin var i hamn, eller snarare i garage. I hamn var däremot en leksaksbåt av samma typ som bilen.
Detta vore inte mycket att säga om i fall Jan Emanuels politiska karriär gått via Moderaterna. Enligt moderat världsbild är det rätt och sunt att smarta klippare berikar sig på skattebetalarnas pengar, eller att man som politiker säljer sig till kapitalet, som Carl Bildt när han trodde att den politiska karriären var över.
Men nu är det så att Jan Emanuel fick sin politiska biljett av Socialdemokraterna. Och det var förre finansministern Pär Nuder som fixade affären med riskkapitalisterna, för en blygsam provision om 12 miljoner. Och när Jan Emanuel nu föga överraskande är misstänkt för smart skattefusk så heter hans advokat Thomas Bodström.
I senaste numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tiden redovisar Daniel Suhonen och Felix Antman Debels en uppseendeväckande namnlista på socialdemokrater som sålt sig till storkapitalet. Göran Persson har blivit ”konsult” på ett utländskt företag, Pär Nuder på Wallenbergföretaget EQT, Björn Rosengren på Stenbeckföretagen, Erik Åsbrink på Goldman Sachs, Thomas Östros har blivit vd på Bankföreningen. Mona Sahlins förre stabschef har hoppat av till privatvården och så vidare. Från Göran Perssons ministärer 1995 till 2006 har inte mindre än 13 av 44 ministrar hoppat av till storföretag och riskkapitalister.
Affärsidén är till synes enkel. Politikerna får miljonlöner för att sälja sig till den förre motståndaren. Och det är en billig penning för kapitalet när det gäller att köpa socialdemokratiskt inflytande. Mycket står på spel. Förra året gjorde riskkapitalisterna en vinst på 9 miljarder i våra privatiserade grenar av vård, skola och omsorg.
Vid nästa socialdemokratiska partikongress 2013 väntas en hård uppgörelse om vinsterna i den privatiserade välfärdsmarknaden. Att idén om ”valfrihet” förvandlades till ett starkt samband mellan kissblöjor på ålderdomshem och vinst smugglad till riskkapitalisternas skatteparadis tycks nu stå klart för de flesta medborgare. Liksom att en raserad skolundervisning är mycket vinstgivande, som sagt 9 miljarder på ett enda år. I rasande takt pågår överföringen av medborgarnas skattepengar till smarta riskkapitalister och detta missförhållande är de flesta medborgare starkt emot. Kapitalet härjar friare på denna välfärdsmarknad än i något annat land på jorden.
Utgången i striden på den socialdemokratiska partikongressen borde med den utgångspunkten vara självklar. Men det har visat sig att det är den inte. Köpta socialdemokrater som exempelvis Widar Andersson (Akademedia) driver ursinnig agitation för att bevara vinstsystemet i välfärden. Utgången är oviss.
Det är inte unikt för Sverige att kapitalet köper politiker. Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder har exempelvis sålt sig till ryska Gazprom. Vilket fick chefredaktören för den ansedda tidskriften Der Spiegel att retoriskt fråga om någon skulle kunnat föreställa sig Willy Brandt sälja sig på det viset.
Den frågan kan lika gärna ställas i Sverige. Vem av Göran Perssons företrädare skulle vi kunna föreställa oss som köpt av kapitalet? Olof Palme, Ingvar Carlsson eller Tage Erlander?
Nej, just det.
Fenomenet är alltså ganska nytt. Men ändå förvånansvärt oblygt. För alla dessa män, det är nästan bara män, som säljer sig till den förre motståndaren måste alltså mena att ingenting av det jag slogs och talade för som socialdemokratisk politiker betydde något. Det var bara ett inte alltför välbetalt jobb. Nu får jag bättre betalt för att säga emot allt jag tidigare sagt.
Svårast av allt att förstå i dessa ärelösa mäns beteende är ändå deras totala skamlöshet.
Men det blir lättare att förstå hur Socialdemokraterna kunde presentera sitt senaste idéprogram under rubriken ”affärsplan”. Ordvalet var alltså inte så skrattretande som det föreföll.
För övrigt anser jag att...
… det åtminstone var miniskandal på bokmässan att den mytomane gangstern Daniel Webb och hans aningslöse hävdatecknare, reportern Anders Johansson, gång på gång fick framträda i Aftonbladets monter. Som om deras skvallerbok hade relevans.
… det är fara värt att justitierådet Göran Lambertz, efter att först ha skämt ut sig i Quickskandalen och därefter hoppat i ännu galnare tunna, ”polisspåret”, snart ger sig på att lösa mordet på John F Kennedy.