Skandalen saknar motstycke
Dementimaskinen har inte sparkat igång.
Det tyder på att de sensationella uppgifterna i Eva Franchells bok är korrekta.
Sverige struntade i människorätten sedan USA hotat med handelsbojkott.
I december 2001, fyra månader efter terrorangreppen mot USA den 11 september, utvisades två egyptier från Sverige till Egypten där de riskerade tortyr.
En statssekreterare på UD hade visserligen försäkrat sig om att just de skulle slippa tortyren. Svenska ambassaden skulle också regelbundet besöka fängelset och prata med de två fångarna.
Tre år senare avslöjar TV 4:s ”Kalla fakta” att maskerade amerikanska agenter väntade på egyptierna på Bromma dit de efter regeringens utvisningsbeslut fördes av svensk polis. I ett plan från CIA fördes de till hemlandet. Drogade, iförda sparkdräkter och med påsar över huvudena.
Det är en rättsskandal som saknar svenskt motstycke. Sverige, som ofta gör ett nummer av att vara en omutlig väktare av de mänskliga rättigheterna, hade gjort bort sig.
Vikarierande migrationsministern Anna Lindh (S), som redan var död, fick skulden för den rättsvidriga utvisningen. Säpo skulle ha informerat henne om vad som skulle ske innan regeringen fattade sitt kollektiva beslut.
Men Eva Franchell, ledarskribent i Aftonbladet, visar i sin nya bok ”Väninnan” att historien har fler dimensioner.
USA hotade med handelsbojkott mot EU om inte egyptierna utvisades. Den uppgiften är sensationell och visar vilken makt USA var berett att utöva i kriget mot terrorismen. Enligt Franchell informerade Göran Persson Anna Lindh om bojkotthotet och bad henne göra det som måste göras.
Hotet kan möjligen förklara den svenska regeringens undfallenhet för de amerikanska kraven. Men inte förlåta. Att åsidosätta grundläggande folkrättsliga regler kan aldrig förlåtas.
Franchell hävdar också att både Thomas Bodström, då justitieminister, och Göran Persson, då statsminister, kände till de vidriga formerna för utvisningen.
Allt annat vore mycket konstigt. Om inte justitieministern informeras om att svensk polis låter utländska agenter sköta utvisningar borde han explodera av ilska. Det har inte Thomas Bodström gjort och nu vill han inte säga någonting alls innan han läst boken. Han dementerar alltså inte.
Om statsministern inte heller informerades om denna ytterst känsliga fråga borde även han ha exploderat. Men i Göran Perssons memoarer berörs inte frågan. Inte heller han dementerar nu.
Den rättrådige frågar sig givetvis varför Persson och Bodström inte berättat vad de borde ha vetat. Svaret är mycket enkelt. Det ligger inte i deras intresse. Kunde en avliden minister få skulden blev skandalen mindre känslig. I alla fall för dem som satt kvar vid makten.
Den ene egyptiern släpptes så småningom, anklagelserna mot honom höll inte ens för att inleda en rättegång. Den andre fick 15 års fängelse.