OS-bojkott riskerar bli ett slag i luften
Det som kunde ha blivit demokratiernas enade front mot Kina riskerar i stället att bli en uppvisning i splittring.
En halv OS-bojkott blir ett slag i luften och en seger som diktaturen i Peking kan använda i sin propaganda.
När president Joe Biden annonserade att USA inte tänker skicka några dignitärer eller diplomater till vinterspelen i Peking i februari så följde Australien, Storbritannien och Kanada snabbt efter.
Mycket talade för att världens demokratier kanske skulle kunna samla sig till en kraftfull demonstration mot Kinas allt grövre kränkningar av mänskliga rättigheter utan att för den sakens skull låta idrottsmännen ta den stora smällen.
Men så kom Frankrikes besked att man inte tänkte delta i någon diplomatisk bojkott utan skicka regeringsrepresentanter till OS.
Det innebär två saker.
Det blir svårare för västvärlden att ha en enad front när det gäller en bojkott.
Det gör det svårare för EU att enas om en gemensam hållning.
Låt oss först slå fast en sak.
En diplomatisk bojkott av vinter-OS kommer inte att få Kina att ändra sitt beteende. På sin höjd är det en demonstration från omvärlden att man ogillar den väg som Kinas president Xi Jinping slagit in på. En väg där förtrycket mot oliktänkande på hemmaplan hårdnar, fängslandet av uigurer i arbetsläger i Xinjiang-provinsen fortgår och Kina alltmer aggressivt lägger sig i hur andra länder agerar gentemot exempelvis Taiwan.
Utan mening
Ska en sådan protest ha någon verkan överhuvudtaget är det viktigt att åtminstone den demokratiska världen håller en hyfsat enad front. Annars blir markeringen totalt utan kraft och mening.
Därför borde Biden ha snackat ihop sig med EU innan han fattade sitt beslut. Nu verkar det som han utgick från att om USA tog en tuff ställning så skulle övriga västvärlden följa efter per automatik.
Efter Frankrikes nej verkar det alltmer osannolikt.
Fransmännen har visserligen sina helt egna skäl, vid sidan av en allmän motvilja att ställa sig in i ledet bakom USA och Storbritannien, att inte bojkotta. Paris står värd för sommar-OS 2024 och president Macron är säkert rädd att Kina då hämnas genom att försöka förstöra den franska festen.
Men Frankrike är också ett av EU:s mest tongivande länder. Fransmännens nej gör det lättare för andra länder att förhålla sig passiva och därmed slippa stöta sig med Kina, en viktig handelspartner för många länder och för EU som helhet.
Biden har ända sedan han tillträdde försökt få EU att inta en tuffare attityd mot Kina men inte haft särskilt stor framgång. Därför blir det extra intressant att se hur den nya tyska regeringen kommer att agera.
Ygeman duckar
De Grönas Annalena Baerbock, färsk utrikesminister, har utlovat en feministisk utrikespolitik och en hårdare linje mot Kina och Ryssland än den Merkel drev som förbundskansler. Hon brydde sig mer om handelsförbindelserna än Kinas kränkningar av medborgarnas frihet.
Frågan om en diplomatisk OS-bojkott blir ett första test på hur långt Baerbock är beredd att gå.
Sverige då?
Idrottsminister Anders Ygeman har hittills på typiskt politikervis undvikit att svara på frågan med hänvisning till att han inte fått någon inbjudan till Peking.
När EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel på måndag kommer frågan om en bojkott garanterat upp. Men att man enas om ett allmänt påbud är inte troligt. Varje land sköter sin egen utrikespolitik. Men givetvis sneglar länderna på varandra i ett sånt här fall. EU:s kraft ligger i ett gemensamt beslut där alla 27 medlemsländer är eniga.
Kina verkar ha svårt att bestämma sig för hur man ska möta bojkotthotet. Med piska eller upphöjt lugn.
Enda dagen hotar Peking med ”allvarliga konsekvenser, vänta och se” mot de som bojkottar OS för att i nästa ögonblick säga ”ingen bryr sig om de kommer eller inte”.
Det senare blir definitivt fallet om några västländer väljer diplomatisk bojkott medan andra inte gör det.
Kan bli räddningen
Pandemin kan bli en räddning ur situationen för länder som inte öppet vill förarga Peking. Det är lätt att, precis som Nya Zeeland redan gjort, använda covid som ett svepskäl för att inte resa till Peking.
Graden av stjärnglans som ett OS ger avgörs av de idrottsliga prestationerna, inte av om höga potentater är på plats eller inte.
Utvecklas spelen, likt sommar-OS 2008, till en organisatorisk och idrottslig framgång blir det en propagandaseger för Kina.
Det borde den olympiska rörelsen ha tänkt på redan när man gav Kina spelen.
