Dags för journalistikens mest enfaldiga tradition
Så var det än en gång dags för den svenska journalistikens mest enfaldiga tradition.
Och de nya ministrarna svarade lydigt på pressens alla frågor om snedsteg och dumheter i ungdomen och den där haschpipan som röktes i tonåren.
Vad hade dessa politiker för val? Hur skulle det gå för en färsk finansminister som i en framsträckt mikrofon tröttnade på all denna näsvishet, all denna meningslösa jakt på förfluten trams och svarade ”det ska du skita i”?
”On tv they prosecute anyone who's exciting”, som Elvis Costello sjöng i en låt om USA, men som lika gärna hade kunnat handla om Sverige.
För att komma hit, för att inträda i den sal i östra riksdagshuset där cirkusen utspelade sig, lommade vi alla, politiker, pressnissar, livvakter, reportrar och fotografer genom en korridor från det västra hus där plenisalen ligger.
Så mycket tjänar nya ministrarna
På väg mot rotandet i mänskliga nederlag och tillkortakommanden passerade vi symboliskt nog ”De goda gärningarnas rum” där porträtt hänger på bemärkta personer som gjort storslagna insatser för människor som lidit under förtryck och förföljelse.
Vill vi ens veta vad män som Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och Harald Edelstam hade tyckt om ett Sverige där regeringar till vänster och höger tävlar om att göra livet så jävligt som möjligt för flyktingar?
Vad svaret än kan tänkas vara på den frågan är det värt att till protokollet föra att dagens show började redan tidigt på morgonen i riksdagens café.
Förväntan i luften, politiker uppklädda, det dracks kaffe, skvallrades, vem blir ny minister, vem har blivit ratad.
Det skulle ännu dröja en halvtimme tills Ulf Kristersson inledde sin regeringsförklaring och Annie Lööf var rutinerat nog den förste partiledaren att komma upp för rulltrappan till kammarfoajén.
Det innebar att hon utan konkurrens från andra politiker fick bre ut sig i varenda mikrofon som sträcktes fram och än en gång upprepa sitt budskap om ett dystert skifte från liberalism till nationalistisk konservatism i svensk politik.
Av en slump anlände Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson ungefär samtidigt. Sida vid sida stod de och svarade på pressens frågor.
Inte ens en meter behöver avståndet mellan valets största vinnare och största förlorare vara.
Så blir din ekonomi med den nya regeringen
Plötsligt var klockan halv tio och den nye statsministern ställde sig i kammarens talarstol och höll en evighetsutläggning om saker vi alla redan vet, Ukraina, inflation, elpriser, gängmord och reportrarna stod utanför och muttrade och suckade.
Kom till saken någon gång. Ge oss namnen på de nya ministrarna.
Det dröjde nästan en timme. Sedan var Ulf Kristersson äntligen framme vid presentationen av sin nya regering.
Och efter det var det dags för promenaden förbi Wallenbergs, Bernadottes och Edelstams dömande blickar till mediernas rituella vandelsprövning av de färska statsråden.
Det är svårt att fastställa när den här traditionen inleddes. Men en titt i pressarkivet ger vid handen att ett embryo tycks vara då Thomas Bodström utsågs till justitieminister år 2000.
Han medgav att han hade rökt hasch några gånger som ung. Det blev ett jäkla liv. Rubriker i tidningar. Inslag i tv. Det tog aldrig slut.
En annan milstolpe är Fredrik Reinfeldts regering 2006. Inom 10 dagar hade två ministrar avgått.
Förvisso på begripliga grunder, det är inte alldeles lyckat för en handelsminister att ha svart arbetskraft och äga sitt sommarhus genom ett bolag i skatteparadis eller för en kulturminister med det yttersta ansvaret för public service att hela sitt liv skolka från att betala tv-licensen.
Efter den osannolika jaktlyckan har det varit fullständigt omöjligt att få stopp på drevhundarna.
Så även i dag högg tidningar, radio och tv tag i minister efter minister och frågade om eventuella lik i garderoben.
Lik i garderoben?
Den fantastiska citatboken ”Bevingat” lär oss att uttrycket ”ett skelett i garderoben” tycks komma från en berättelse som cirkulerade tidigt på 1800-talet.
Av någon anledning skulle det letas efter en människa som inte bar på någon hemlig olycka. Till slut hittades en kvinna som tycktes vara oantastlig.
Dessvärre visade det sig att hon hade ett skåp på vinden med ett skelett i. Skelettet efter hennes älskare som hennes man dödat och vars kvarlevor han varje kväll tvingade henne att kyssa.
”Lik i lasten” har en liknande innebörd. Uttrycket emanerar ur den gamla föreställningen att det betydde otur för ett fartyg att segla med en död person ombord.
Numera används det om besvärande bagage som kan leda till trassel. Typ tv-licens.
Det där liket i garderoben tycks med andra ord vara en sammanblandning av två uttryck.
Så hur stor blev då årets fångst? Lika mager som för den fiskare som ger sig ut på Östersjön efter strömming, visade det sig.
Ebba Busch, vice statsminister, har hamnat hos Kronofogden med en skuld till Bianca Ingrosso. Försvarsminister Pål Jonsson har parkeringsböter. Skolminister Lotta Edholm sitter i styrelsen för och har aktier i en friskolekoncern, ett bagage hon ska göra sig av med redan i dag.
Det är naturligtvis ingen slump att plumparna inte är mörkare och större än så här. Ministrarnas bakgrund har redan dammsugits av proffs. De har frågats ut och intygat att de är någotsånär obefläckade.
Nu stod de tålmodigt och svarade sanningsenligt på fråga efter fråga om handel och vandel.
Det går att fråga sig vad det är för ett klimat den mäktiga medieindustrin hart skapat.
Politikerna anklagas för att vara robotar och broliers och anmodas vara mer mänskliga. Men om de någon gång framstår som riktiga människor med allt vad det innebär av tillkortakommanden och misstag, blir de omedelbart och utan rättegång korsfästa.
Så varför fortsätter vi journalister med detta trams?
Svaret är inte att kåren består av idioter som på allvar tror att en joint som 17-åring gör en människa olämplig som minister 30 år senare.
Det är en fråga om psykologi och kollektivets dynamik; så länge det ena mediehuset håller på måste det andra också göra det och det tredje kan inte vara sämre.
Efter en timmes grillning var det dags för promenad till slottet och konselj med kungen och obligatorisk fotografering på Slottsbacken.
I dag var inte dagen för korsfästelse. I dag var dagen för modesta klantigheter som tillåts passera.
I en soffa som såg ut att vara från 1700-talet satt jag kvar, skrev den här texten och funderade på hur de läsare ska hanteras som kommer att mejla och fråga om det inte är lite väl magstarkt och hycklande att skriva denna klagosång i Aftonbladet, som ju i högsta grad bidrar till att hålla traditionen vid liv.
Jag har inga bra svar, men möjligen måste även en kvällstidningsjournalist kunna få drömma om en mer rimlig värld.
I sammanbindningsbanan, den långa och vackra sal där presskonferensen hölls, plockade vaktmästare ner ljudanläggning, samlade ihop stolar, ställde glas i backar.
Det var som att varje spår av inkvisitionen skulle röjas undan.