Mejla

Jonatan Unge

Jag gör allt för att samla på mig fler barn

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Det var ju stilla veckan för ett litet tag sedan.

Den var väl som den alltid brukar vara.

Så lågmäld att man inte ens lägger märke till den. Blå måndagen kom och gick.

Vita tisdagen också, antar jag, även om jag inte har något minne av det, MEN så kom dymmelonsdagen och vilken dymmelonsdag jag hade i år!

En riktig djävla kanon-dymmelonsdag!

Himlen var blå, solen den sken och det var lika varmt som en helt okej dag i slutet av juni, alltså 18 grader. Dessutom råkade jag denna dymmelonsdag befinna mig på en väldigt vacker plats, nämligen Wanås skulpturpark. Den ligger i anslutning till Wanås slott vars omgivningar är förtjusande fina, även om just slottet i sig ser lite småskaligt och tillgjort ut.

Wanås slott i Skåne. På sommaren upplåter greveparet Marika och Carl-Gustaf Wachtmeister slottet för konstutställningar.
Foto: Bosse Nilsson /Kristianstadsbladet
Wanås slott i Skåne. På sommaren upplåter greveparet Marika och Carl-Gustaf Wachtmeister slottet för konstutställningar.

Men parken! Den var fylld med det ena roliga konstverket efter det andra. Urstora röda bollar uppslängda i trädkronorna, gungor, ett överdimensionerat bollhav, ett ofantligt stort gristryne i trä, en massa knasiga bänkar, en pyramid, gömda högtalare med röster som skrek efter mamma, vilket var lika kul som det var obehagligt. Ett väldigt spegelgolv och något stort och färgglatt som man fick klättra på!

Ja, man fick klättra på alla konstverk faktiskt, tills någon upptäckte skylten som specifikt förbjöd en från att göra det. Men då var det redan för sent. Mina medbrottslingar i otillåten klättring bestod av min dotter, hennes kompis, dotterns mor och hennes lille pojk.

 

Denna pojk är alltså inte min. Den tillhör mitt ex och en hårdrocksgitarrist tillika bibliotekarie. När denna pojk kom till världen så var jag i en situation som inte gjorde det möjligt för mig att utöka min kull. Vilket var något jag var tillfreds med. Någorlunda tillfreds i alla fall, för när min dotter då fick en lillebror började jag ganska direkt att försöka annektera honom lite lätt.

För att göra syskonens relation lättare och bättre, intalade jag mig själv, men egentligen för att stilla min egen längtan efter fler barn. Så jag erbjöd mig tidigt att barnvakta, hämta och lämna på dagis – och till och med att byta blöjor!

Kissblöjor gick bra men när jag försökte mig på den andra varianten spydde jag.

Egnas barn och andras ungar gäller verkligen när det kommer till den andra varianten.

 

Mina erbjudanden om hjälp och avlastning tas tacksamt emot av pojkens föräldrar även om de ibland har setts kämpa med en eftersmak av creepiness. Även mina vänner får stå ut med att jag är överentusiastisk över deras barnplaner. Planer som jag i vissa fall var först med att föreslå.

Det händer att de försöker föra fram argument för varför de kanske bör vänta. Till exempel det ekonomiska läget, en global pandemi eller att deras relation är destruktiv på en samhällsnedbrytande nivå och att den omedelbart borde avslutas.

Lappri! skriker jag då och säger något om Karl XII, samt att det aldrig finns en perfekt tidpunkt att skaffa barn, så varför vänta? Allt för att utöka utbudet av barn i min närhet. Nu när jag ser vad jag skriver tycker även jag mig känna en smak av den där creepinessen.

 

Ett av konstverken i Wanås är skapat av Beatlespajaren Yoko Ono. Det består av ett antal träd där besökarna kan hänga upp lappar de skrivit en önskan på. Lite väl lat idé av Yoko, tycker jag, även om den visade sig vara urbra. De flesta önskningarna var självfallet att pandemin ska ta slut, därefter kom de obligatoriska om världsfred, tätt följt av barns önskningar om ett utsett gosedjur i museishoppen. Men påtagligt många var också önskan om ett barn.

Ett eget och, gissar jag, i brist på det ett placebo.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE