40-talisterna är en hemsk generation som kan dra åt helvete
Den minsta gemensamma nämnaren för alla människor på jorden är att ingen gillar 40-talister.
Med alla människor på jorden menar jag kanske främst vi här i Sverige. Min föräldrageneration, 40-talisterna, anses bortskämda. Deras studielån blev avskrivna, staten kastade lägenheter på dem och de kunde knappt gå förbi en arbetsplats utan att bli erbjudna fast tjänst. Lönerna var höga och levnadsomkostnaderna låga samt kraftigt subventionerade.
Min far till exempel kunde leva gott på att skriva fyra porrnoveller i månaden. Det räckte till mat, hyra, telefon, el och även till att äta ute minst en gång i veckan.
När de till slut flyttade ut från sina svinbilliga hyreslägenheter så köpte de hus som inte kostade mer än högst 789 kronor. Ett hus som, nu när du läser denna mening, säkert är värt minst 25 miljoner.
Och nu, när du precis har läst klart ovanstående mening, så har värdet ökat till 27 miljoner.
Att ta körkort kostade 15 kronor. I dagens penningvärde!
De har surfat genom livet på en räkmacka och de enda hinder de har stött på har varit vad de själva tolkat som avundsjuka från andra generationer. Vilket för oss in på det allra värsta med dem: deras personlighet. De är buffliga, självsäkra, egoistiska, nedlåtande och självgoda.
Mycket av deras intellektuella självförtroende baseras på att de är så bra på att rabbla lösryckt fakta. Till exempel kan alla 40-talister citera Snoilsky.
Snoilsky, säger ni, vem i hela friden är det? Ja, inte vet jag, jag är född 1979.
Allt jag vet är att en 40-talist plötsligt och högröstat kan säga: ”Ur stugan tittar bonden med undran och med skräck.” Sen ler de på ett klapp på huvudet-sätt mot en och säger något om Stenbocks kurir varpå man känner sig dum och obildad.
Inte undra på att man alltid tyckt att de är en hemsk generation som kan dra åt helvete.
Fast jag vet inte om jag tycker det längre. Jag började vackla i tron om 40-talisternas uselhet redan när jag själv blev förälder. Det visade sig vara svårare än jag trodde att vara förälder, vilket gjorde att jag inte dömde mina föräldrar lika hårt som jag gjort tidigare. De var kanske inte så dåliga som jag mindes. Och med tanke på vilka totala stolpskott till föräldrar de hade så är jag på riktigt imponerad av hur bra och kärleksfulla de var i sitt föräldraskap.
Sen kan de faktiskt mycket mer än vi. Många talar fler språk än svenska och engelska och visste ni att nästa alla 40-talister kan sy, göra bokhyllor och knyppla?
Men det är nog pandemin som verkligen fick mig att ändra min syn. Tidigare har man känt att 40-talisterna kommit undan på nåt sätt. Födda som de är efter andra världskriget, under Sveriges ekonomiska guldålder, curlade av välfärdssamhället. När samhället blev hårdare och levnadsvillkoren svårare så tog de bara och gick i pension.
Men så kom katastrofen till slut även till dem, med covid-19. Inlåsta i sina hem och med döden ständigt hängande över sig. Och jag tycker de har hanterat det som ena riktiga tuffingar. Framför allt när det kommer till barnbarnen. Herregud, vad de är förtjusta i barnbarnen. Jag har överhört många samtal 40-talister emellan där konsensus varit att man hellre riskerar att dö i covid-19 än att inte få nypa ett barnbarns bulliga kind.
Hur pass smart den inställningen är låter jag vara osagt. Men håll med om att den är bra jävla tuff.
11 miljoner i jackpott på Stryktipset – följ expertens system