Tant med lur i örat – det är inte riktigt jag

I en intervju i samband med sin utnämning berättade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth om sin hörselskada och det sociala handikapp som följer av att höra illa.

Jag reflekterade över att det inte är så många som berättar om vilka besvärliga psykiska konsekvenser nedsatt hörsel faktiskt får, hur ”stollig” man känner sig när man inte hör. Det vittnade kulturministern om samtidigt som hon själv stod som ett levande exempel på att hörapparater fungerar och att svårigheterna i huvudsak går att övervinna.

Förhållandevis tidigt debuterande ålderslomhördhet förekommer i min släkt på både min fars och min mors sida. Sedan några år tillbaka har min hörsel fortlöpande försämrats. För ett par månader sedan konstaterade öronläkaren att det var dags att ställa sig i kö hos landstinget för erhållande av hörapparat – för bägge öronen.

Det kom inte som någon direkt överraskning men ändå blev jag märkligt bestört. Tant med hörapparat – på båda örnen – överensstämde inte riktigt med min bild av mig själv som sportig kvinna i blomman av sin ålder.

Men så såg jag den snygga, förhållandevis unga kulturministern på tv med hörapparater så diskreta att de knappt syntes och kände mig tröstad.

Kanske är det just associationen till begynnande social utslagning – schablonbilden på näthinnan av gamla tanter och farbröder med lur i örat som försöker uppfatta vad som sägs och missförstår det mesta – som får en att känna ett slags förlägenhet inför lomhördheten och de annalkande hörapparaterna?

I varje fall är det påfallande hur olika man reagerar på beskedet att man måste skaffa läsglasögon jämfört med upplysningen om att nu också hörseln har börjat känna av tidens gång. Läsglasögonen kom som en lättnad, hörapparaterna som ett stigma.

Ändå blir de flesta människor lomhörda på äldre dar. Jämfört med

synförändringen sker det dock väldigt mycket högre upp i åren och det är förstås det som är kruxet med tidig dövhet. Man skiftar generation mitt i livet, tycks det en.

Jag förmodar att många människor i likhet med mig själv har ställt sig den fåniga frågan: om jag blev tvungen att välja handikapp skulle jag föredra att vara blind framom att vara döv eller tvärtom?

Frågan är givetvis helt omöjlig att svara på. Dels för att det handlar om att välja mellan pest och kolera. Dels för att man inte vet hur man upplever vare sig det ena eller det andra funktionshindret förrän man väl är där.

Men några av mina vänner som är psykiatriker brukar säga att dövhet är ett större socialt och psykiskt problem än vad blindhet är. Blindhet är ett oerhört tungt öde att bära men den blinde blir inte mänskligt isolerad på samma sätt som den döve.

Det karakteristiska för en successiv nedsättning av hörseln är att man själv efter en tid inte märker den så mycket därför att man vänjer sig av med att höra.

Till att börja med är man irriterad över allt man inte uppfattar och man upprepar sina ”va?” troget. Efter ett tag slutar man med det. Man låtsas att man hör, försöker gissa vad som sägs och råkar in i pinsamheter av alla de slag.

Missförstånd inträffar ideligen. Befinner man sig i större sällskap där ingen talar uttryckligen till en slutar man följa med i samtalet och försvinner in i sig själv. Eftersom umgänge, i varje fall i större grupper, blir allt mer påfrestande börjar man till sist undvika det. Ens sociala talanger avtar och i värsta fall kan man utveckla lätt paranoida drag eftersom man inte hör vad folk säger om någonting.

Med min hörselnedsättning är jag bara i början av denna plågsamma vandring men jag har sett den vandras av folk i min släkt.

Därför har jag bestämt mig för att hörapparaterna är en glädje och en lättnad.

Följ ämnen i artikeln