Elände, elände – men jag ser inget av det
MADRID. Vi som kan vår läxa vet att hälsan tiger still.
Men vad gör ohälsan då? Svar: också ohälsan tiger still.
Detta slår mig när jag under några dagar reser runt i Spanien. Statistiken säger att landet står på knäna. Tillväxten är usel. Arbetslösheten är hög, bland ungdomar 40 procent. (Under några dagar hölls i civiliserad anda ganska stora demonstrationer).
Bostadsbyggandet, som varit landets ”nationalindustri”, har imploderat (esteter säger: Skönt att slippa mera skräckarkitektur modell Marbella). Tilltron till statsobligationerna vacklar.
Landets socialistregering är, på det vis de flesta socialistregeringar nuförtiden är, på väg att sparkas ut.
Spanien framställs – efter Grekland, Irland och Portugal – som nästa land till ekonomisk avrättning.
Elände, elände. Men jag ser inget av det. Var gömmer sig krisen? Sevilla – en av världen tre, fyra vackraste städer – är förföriskt laid-back. Alla bilar är av sen årsmodell. Byggkranar svänger över nybyggen i centrum.
Elektriska mikrobussar, en framtidsuppfinning, spinner genom gränderna. Tjurfäktningssäsongen är i full sving och det är utsålt, när årets stjärnskott José Maria Manzanares är på arenan.
Jag tog höghastighetståget till Madrid. Det var smockfullt i andra klass trots att min enkelbiljett kostade som tio Ryanairbiljetter. Tåget avgick två sekunder för tidigt. Det var rent och bekvämt. I 350 km/h susade det genom Andalusien. Jag känner Andalusien; jag har bott där. Som det förvandlats! Det som varit fattigbygd är nu en enda stor, oavbruten, lönsam fruktavträdgård. Längre norrut, på La Mancha, var det mera uppodlat än förr. Genom tågfönstret såg jag ett land som översköljs av manna och honung.
Tåget rullade in på huvudstadens station sju minuter före tidtabell. Jag ska inte säga något ironiskt om SJ. Men nog verkar det som om det spanska begreppet mañana flyttat norrut.
Och Madrid var som Madrid alltid är – högljutt och till synes lyckligt. Miljoner människor drev runt i kvarteren mellan Calle Sevilla och Plaza Santa Ana och spisade miljarder tapas.
Nästan allt var som förr. Välmåga och harmoni. Den enda skillnad jag kunde notera var att de barer och matställen som förr gått under beteckningen cafeteria i den outgrundliga tidsandans tecken nu kallas cerveceria, ölhall.
Varför denna diskrepans mellan den eländesstatistik jag läser och verkligheten jag med egna ögon ser?
Jag sökte svar hos några statsvetare och ekonomer. Och då var det inget konstigt alls. Eländet finns i statens ekonomi (budgetunderskottet) och i banksektorn. Sedan september 2008, då bankfirman Lehman Brothers på Wall Street kraschade, har vi i 1 000 dagar matats med formuleringen: ”den värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet”. Men det är en typ av kris som kräver lång tid för att ha genomslag i vardagen. Den person som i den utvecklade delen av världen, Spanien till exempel, har ett jobb och en bostad – huvudbeståndsdelarna i hans privatekonomi – har knappast träffats av krisen.
Följaktligen tiger ohälsan still. Grekerna överlever, när deras land är bankrutt. Irländarna tittar sig om och konstaterar, att även med kris lever de bättre än de gjorde för 20 år sedan.
”Men”, sa jag till min gode vän statsvetaren, ”ekonomerna kommer fortfarande med sina prognoser om undergång.”
”Kom ihåg”, svarade han, ”att väderprognoser slår in bättre än ekonomiska prognoser. Ekonomer är bra på att berätta vad som har hänt. Men inte så bra på framtiden.”