Tolkarna lämnas i sticket när Sverige lämnar Afghanistan
När Norge befriades från tysk ockupation våren 1945 kom uppgörelsen med kollaboratörerna snabbt och oundvikligt. Och hårt, kan tyckas. Vidkun Quisling, som tjänat som ockupationsmaktens politiska marionett, avrättades tillsammans med en handfull av sina närmaste män. I utdragna rättsprocesser över hela Norge dömdes till slut 80 000 norrmän för landsförräderi. Eftervärlden kom att kalla dem quislingar, ett ord som än i dag tillhör språkets mest fördöm- ande.
Kunde USA och Kanada införa särskilda visumregler för sina quislingar så kan Sverige
När nu USA och dess allierade, däribland Sverige, är på väg att förlora kriget i Afghanistan och dra hem ockupationstrupperna uppstår den högst akuta moralfrågan om hur de afghaner som samarbetat med ockupationstrupperna skall behandlas. Frågeställningen är inte vare sig ny eller överraskande. År 2007 flög exempelvis Danmark hem 80 irakiska kollaboratörer och Storbritannien 364. Vad gäller Afghanistan har USA och Kanada infört särskilda viseringar för de tolkar som arbetat åt ockupationsstyrkorna.
Mot den bakgrunden är Sveriges behandling av våra egna afghanska kollaboratörer fullständigt häpnadsväckande.
För en kort tid sedan lämnade 24 afghaner som arbetat som tolkar åt de svenska soldaterna in en gemensam ansökan om asyl till den svenska ambassaden i Kabul. Avslaget kom snabbt. Eftersom man måste befinna sig i Sverige för att söka asyl, och eftersom de 24 tolkarna i vår tjänst absolut inte kunde få visum för att resa till Sverige, eftersom det då fanns risk att de skulle söka asyl, ogiltigförklarades deras rop på hjälp. Migrationsminister Tobias Billström förklarade att undantag från den byråkratiska ordningen inte kunde beviljas för just tolkar. Lycka till med den afghanska rättvisan när vi har rest hem... sade Tobias Billström inte. Men det var innebörden i vad han sade.
Det finns ingen anledning att förmoda att de afghanska quislingar som av en eller annan anledning lämnas kvar i landet när ockupationsstyrkorna drar bort kommer att behandlas mildare än de norska quislingarna. Om presidenten Karzai, som spelat samma roll som Vidkun Quisling på sin tid, inte hinner smita till tryggheten i Europa, och till sin redan utsmugglade stulna förmögenhet, kommer han att avrättas. Liksom flertalet av hans närmaste män.
Och de afghaner som samarbetat direkt med de utländska ockupationsstyrkorna, som de tolkar som anställts av svensk militär, har små möjligheter att överleva den interna afghanska uppgörelsen som kommer när de utländska styrkorna rest hem. Om vi inte räddar dem. Vilket inte, som Tobias Billström antydde, skulle vara omöjligt av byråkratiska skäl.
Kunde USA och Kanada införa särskilda visumregler för sina quislingar så kan Sverige.
Tyskland 1945 hade inga fysiska eller praktiska möjligheter att rädda sina quislingar. Men Sverige kan, likaväl som USA och Kanada.
Frågan gäller inte om det var rätt eller fel att Sverige gav sig in i ett hopplöst amerikanskt krigsföretag i Centralasien, dömt att misslyckas. Frågan gäller hur vi ska behandla de människor som vi förmått, tubbat eller övertalat, att kollaborera med vår militär. I dag har dessa människor goda skäl att förbanna sin godtrogenhet. När de lät sig värvas var det ju inte i tron att de skulle bli övergivna ifall det västerländska krigsföretaget gick åt helvete. Den möjligheten var det ingen svensk som varnade för. Sannolikt högst tvärtom.
Att USA i detta avseende till synes uppträder med högre moral än Sverige kan förvisso ha en pragmatisk orsak. USA kan räkna med att snart behöva värva nya kollaboratörer i något annat krigsföretag. Det skulle inte underlätta om det då vore allmänt bekant att USA i händelse av förlust saklöst lämnade kvar sina quislingar.
Men det skälet att rädda våra afghanska tolkar gäller inte oss. Då hade Tobias Billström löst visumproblemet på en kvart.
Till slut återstår bara en enkel men stor moralfråga. Sverige förmådde 24 tolkar att riskera livet för ett projekt som sedan visade sig misslyckas. Att vi då måste rädda hem våra svenska soldater är självklart. Och lika självklart är det att vi måste rädda våra quislingar. Vi bad dem aldrig offra livet för vårt projekt. Det stod inget om det i kontrakten.
Här finns nu vissa känslomässiga sidospår som bör undvikas. Först den indignerade invändningen att det är väl för höge Farao skillnad på Nazitysklands ockupation av Norge och vårt fredsengagemang i Afghanistan! Och Sverige kan väl inte jämföras med Nazityskland!
Tag nu ett djupt andetag och tänk. Sant är att den tyska ockupationen av Norge var oändligt mycket mildare än den västerländska av Afghanistan. Dessutom varade den inte ens hälften så länge. Tio gånger fler afghaner än norrmän har dödats under ockupationen.
Sant är lika självklart att Sverige är ett jämförelsevis gott land, liksom Nazityskland tvivelsutan var ett ont land. Men det har ingen relevans för afghanerna.
Så om nu Norge hade all rätt att döma sina quislingar så gäller samma rätt för afghanerna. Men Sverige har ingen moralisk rätt att överlämna våra tolkar till de afghanska bödlarna.
För övrigt anser jag att
...man inte kan kräva av SVT:s sportjournalister att de skall behärska exempelvis franska och ryska. Men det är förolämpande för alla – och dålig journalistik – att excellera i groteskt felaktiga uttal av OS-deltagarnas namn.
...den som i dag ger sig på att försöka ärerädda Hans Holmér och hans kurdjakt måste ha en skruv lös.