Murhaf, 12, visar hur svårt det är med migrationspolitik
Murhaf Hamid, 12 år, har sålt majblommor för 3 miljoner kronor. 10% av intäkterna får han behålla själv. Helst av allt vill han köpa sig ett uppehållstillstånd – han saknar de fyra sista siffrorna i personnumret – men det går ju inte. Så i stället ska han
uppgradera garderoben.
Resten av historien är också välkänd: en sverigedemokrat skrapar med bockfoten och Jimmie Åkesson far ut: bort med henne! För det här är ju en okänd partimedlem, någon som inte tillhör hans gäng och heller inte utgör något hot – en enkel manöver.
Som andra redan har påpekat, bland annat Irena Pozar här i Aftonbladet, har även Magdalena Andersson svårt att tygla sitt hyckleri.
Andersson meddelar högt och tydligt, så ingen ska missa det, att hon vill köpa majblommor av Murhaf Hamid. Samtidigt hackar hennes parti på regeringen för att de gör för lite i invandringsfrågan. Med för lite menas att Ulf Kristersson inte stoppat och kastat ut tillräckligt många.
Murhaf säger att han inte bryr sig om de två – det är faktiskt inte fler – rasistiska kommentarerna som han fått. Men Sveriges högsta politiker, influencers och kändisar har tapetserat allas flöden med Murhafs namn och bild, med den grova rasismen under. Så vitt jag vet har ingen kollat med denna tolvåring om han verkligen vill bli posterboy för den här saken eller hur han mår, nu när alla nu ser hans glada ansikte ihop med dessa vidriga kommentarer.
Murhaf Hamids familj har fått avslag på sin asylansökan tre gånger. Murhaf är visserligen född här, men hans mamma kommer från Etiopen, så de ska ut. Men eftersom de saknar id-handlingar hamnar de i ett svenskt papperslöst ingenmansland.
Hur många papperslösa har vi egentligen i Sverige?
Enligt Transkulturellt Center, Region Stockholm, är det mellan 10 000 och 35 000 (i hela landet). Migrationsminister Maria Malmer Stenergard uppger siffran 100 000.
SD trumfar i med 200 000, varav de flesta påstås vara bidragsfuskare eller organiserade kriminella.
Jag trodde det var många fler, de senaste årens debatt har ju förespeglat att halva världen trängs här, men faktum är att ingen vet.
Sett i det ljuset är det konstigt att Socialdemokraterna är emot en nationell folkräkning. Eller: ett tag ville de ha det, Stefan Löfven mumlade något i frågan, men nu är de emot. Det är lite oklart varför.
Kanske för att det är en av SD:s käpphästar och för att den folkräkning som nu ska bli av, eftersom Ibrahim Baylan råkade trycka på fel voteringsknapp, är selektiv. Den handlar inte alls om att mäta och väga landet för att vi bättre ska kunna planera för våra behov, det handlar om att jaga folk.
Murhaf Hamid och hans majblommor ger en blixtbelysning av hur svårt det är med migrationspolitik.
Jag tillhör, numera, dem som tycker att regelverket ska tas på allvar; får man avslag så får man. Men när jag hör Murhaf berätta om rädslan att behöva lämna Sverige, då vinglar jag till ordentligt.
Det gjorde förmodligen även Magdalena Andersson.
Det är lätt att ha principer, men sen får man syn på ett gulligt ansikte och tänker ”Jag menade inte så, jag menade inte just honom!”
Vad Jimmie Åkesson tänker, kan han aldrig säga. Visar han en mänsklig sida får han skit för det, från både höger och vänster. Att visa sig iskall inför Murhafs öde, är lika omöjligt.
Murhaf kan sakna aldrig så många papper, men han och alla som han, hur många de nu än är – de är trots allt våra barn.