Jag har skapat ett semestermonster
Finkulturen tornar upp sig, blir ett monster, pockar på uppmärksamhet, ger ångest.
Allt jag begär är att få sitta med min dåliga hållning och läsa tantsnusk.
Så har vi tultat runt ytterligare en vinter i tjockjacka och blykängor och väntat och längtat och kanske försökt snickra ihop en tidsmaskin eller undersökt möjligheten att söva ner sig några månader och nu är den – äntligen – ÄNTLIGEN – här. Sommaren. Tre myggbitna, rosédränkta månader där vattnet är svinkallt, näsorna illrött sönderbrända och vädret mestadels påminner om en stundande gråblåsig undergång, men ändå. Den är här nu.
I skrivande stund sitter jag och väntar på det allra heligaste, semestern. När jag har satt punkt för den här krönikan kommer jag i princip att vara halvvägs ute på gatan med 0,3 sangriapromille i blodet.
Vad jag ska göra? Tackar som frågar, jag ska åka till Åland och stapla ett berg av ångest framför mig.
Jepp.
För under vintern och våren har jag skjutit en hel hög med kultur av den lite finare varianten framför mig. Det är dokumentärer som tittas och lyssnas på, det är tegelstenar till böcker som ”ska” läsas, det är ”Sommar”-program av den lite mer tunggrodda sorten som pliktskyldigt ska tragglas igenom och utställningar som borde ses.
Den här bibban med svårsmält information som ska in i den här sönderjobbade hjärnan har vuxit och börjar redan nu, och betänk att jag inte ens hunnit utanför dörren än, anta proportionerna av ett monster, ett vidunder som blir större och större framför ögona på mig.
Det är bara att konstatera idiotin: jag springer ut från ett arbete och rakt i famnen på ett annat. När allt jag egentligen vill är att sitta på en solstolskant med dålig hållning och på sin höjd en tantsnusknovell ur någon gammal Allers i famnen.
Jag kunde gott och väl roa mig med likvärdigt korkade saker som att exempelvis att flytta ut alla mina möbler och prylar på gatan och flytta in dem i samma lägenhet igen, skänka alla mina prylar till välgörenhet och gå och köpa tillbaka allt jag gett bort, lära mig mandarin och åka till Gnesta och försöka göra mig förstådd.
Ja, ni fattar.
Medan jag har ägnat trötta höst-, vinter- och vårvardagskvällar åt hjärnavslappnande underhållning som ”Bonde söker fru”, särskrivna träningsbloggar och en ”En idiot på resa” har jag samlat ihop en anmärkningsvärt stor hög av ångest och dåligt samvete på grund av att den vettiga kulturen fått stryka på foten. Det är så mycket som ska catchas upp med att jag nu knappt orkar ta ledigt.
Jag tror bestämt att det är dags för en fanfar – jag har varit riktigt duktig på att förbereda den här semestern så stressframkallande som möjligt!
Ärligt talat, kan någon slå en tung bok i huvudet på mig? (Gärna någon lättsmält).