Det är dags att släppa rucklet nu Ebba
Om du inte klarar av att en kvinna ställs mot en annan kvinna så måste du genast sluta läsa.
Jag ska ta en kvinna, ställa henne intill en annan och relativisera skiten ur en av dem.
Jag lovar, det kommer inte bli vackert.
Alexandra skrubbar toaletter på jobbet. För busspengar. Och det behöver hon eftersom en bil blev påkörd på motorvägen och en blev bortlämnad på grund av obefogad svartsjuka och galenskap och alkoholism. Hur skulle du välja att bli av med det som gör dig fri att ta dig till toalettslantarna så att du kan ge ditt barn en ren pyjamas med enhörningar på och en förskola där du faktiskt får rätt unge vid hämtningen?
Du behöver inte svara, du behöver bara sätta dig in i Alexandras liv i en gnistrande Netflixruta för att inse hur bra du har det. För att inse vad det innebär att kämpa.
Och slita.
Och skrubba.
Och lukta ockupantbajs längst bak i bussen, bussen som åt upp din sista peng.
Kämpa och kämpa och kämpa och så lager av svek på det.
Alex är en ung kvinna som inte finns på riktigt och som finns överallt. Hon är hjälten i de senaste årens starkaste teveserie.
Maid.
Husa.
Och på tal om hus.
En annan kvinna som kämpar är Ebba Busch. Hon och Esbjörn har skapat ett eget drama som inte kan streamas men som kan njutas överallt där nyheter finns.
I P1 Morgon den 12/11 ställs frågan som alla Public service-lyssnare vill veta svaret på. Vi betalar Anna Hernek för att ställa den frågan på samma sätt som Kristdemokraterna betalar Ebba för att sköta partiet med armbågen medan hon driver en fruktlös kamp mot en man med mer fritid än hon.
Vi behöver inte att Anna Hernek retoriskt faller ut med armarna och flämtar ”Kan du herregud i himlen bara sluta nu?” Men vi behövde få höra ”Ebba Busch, har du någon gång övervägt att bara lägga ner alltihop och köpa ett annat hus?”
Och när Ebba inte förstår att Sveriges radio ställer den frågan så säger det nästintill allt om vilken värld hon lever i. Den egna världen. Den där man har blivit fartblind, kanske fått lite halvdana råd om att ”aldrig ge upp”, världen där man inte har någon som säger att det räcker nu.
Jag kan förstå och respektera psykologin bakom att ha låtit det gå för långt och inte vilja backa eftersom det skulle innebära att allt varit förgäves. Men ibland är hela livet förgäves. Fast det tror jag inte ens att en toalettskrubbande mamma med bajsjacka skulle tycka.
Man kämpar på. Och ibland tittar på man upp för att se om ens kamp är lite löjlig i jämförelse med andras kamp. Eller inte.
Alex och Ebba, två kvinnor som slåss för rätten till ett eget hem.
Jag kan inte släppa Alex. Ebba kan inte släppa Esbjörn.
Det är dags att glömma rucklet nu Ebba.
Släpp taget och inse din plats i hackordningen.