Mejla

Oisín Cantwell

Åklagare och advokater beter sig som töntar

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Maja Suslin/TT

I dag har det gått ett år sedan ett mindre imponerande inbördeskrig mellan vissa åklagare och advokater bröt ut.

Skärp er, töntar.

Det här är ett bråk som har pågått länge i varierande grad av intensitet. Den röda tråden att båda sidor i någon mån har rätt, vilket inte innebär att de debatterar med någon form av värdighet.

Representanter för de två yrkeskårerna har de senaste åren tillbringat onyttigt mycket tid med att kasta skit på varandra i diverse debattartiklar och till råga på allt begås diverse patetiska vendettor i sociala medier.

Två rubriker i stor tidning för tio månader sedan är en temperaturmätare så god som någon över klimatet:

"Advokatsamfundet ignorerar varningar om oetiska advokater", röt först 38 åklagare.

"Det verkliga problemet är åklagare som löper amok", svarade 64 advokater.

De 102 inblandade juristerna imponerade ungefär lika mycket som de 22 "experter" som skrev en debattartikel om bekämpning av pandemi och olyckligtvis byggde hela sitt resonemang på siffror som inte stämde.

Om den här konflikten har gått er alldeles förbi, så beror det inte på uppenbara svarta hål i allmänbildningen, tvärtom, hyran ska betalas, ungarna ska förmås stiga ur sängen och släpa sig till skolan, gamla mamma ska besökas, kort sagt, det finns viktigare saker i livet än att hålla reda på att kvalificerade yrkespersoner beter sig som dagisbarn.

Hursomhelst, bakgrunden till tjafset tror jag är någonting som varken åklagare eller advokater nämner, nämligen en allt hätskare stämning i rättssalen de senaste tio åren i vissa uppmärksammade rättegångar.

Målet rörande Södertäljenätverket är ett exempel. Miljön i domstolen var marginellt mindre giftig än då Donald Trump och Joe Biden debatterar.

Ett annat fall är det stora kokainmålet. Ni kanske minns ensamseglaren som åkte fast med över ett halvt ton koks i lasten.

Vid ett tillfälle i hovrättsrundan stängde rättens ordförande, rutinerade Niklas Wågnert, av en uppspelning av en episod i tingsrätten och frågade vad det var som egentligen pågick.

Frågan var riktad till en av åklagarna, men vissa närvarande advokater hade inte heller hamnat på tio i topp över Guds bästa barn.

Dessa bråk hade aldrig uppstått om Sverige haft domare som i anglosaxisk tradition äger sin rättssal och inte tolererar dumheter, men det får bli föremål för en annan kolumn än denna. Och även här ska en domare ha styrka nog att hålla ordning.

Med stigande blodtryck har konflikten deprimerande nog sökt sig ut i det offentliga samtalet. Ett fenomen vars födelse går att datera till den 28 oktober 2019, exakt på dagen ett år sedan.

En tid under vilken jag har åldrats tio år, vilket sannerligen inte bara beror på AIK:s kräftgång i allsvenskan i våras.

Åklagare Lisa dos Santos skrev denna höstdag i fjol en svavelosande debattare i Aftonbladet i vilken hon gav sig på brottmålsadvokater som hon hävdade styrs av gangsterromantik.

Kritiken var i stor utsträckning relevant, men delar av resonemanget var svepande och slappt.

Mothugg kom förstås, Aktuellt och DN hakade på, Anne Ramberg skrev argt på sin blogg, vissa advokater höll med åklagaren, andra klagade i högan sky.

Ett av åklagare dos Santos grepp var att påpeka att det statliga anslaget för offentliga biträden ökar. Ett argument som går hem i de stugor där advokater är en samling slemmiga figurer som kör runt i Porsche och får loss mördare och våldtäktsmän.

Det här knepet dammade åklagare Daniel Larsson av i ett angrepp i publikationen Dagens Juridik härförleden.

Larsson, som nyligen utmärkte sig med att föreslå att människor som inte är misstänkta för brott ska kunna berövas sin frihet, en ordning som skulle ha lika liten möjlighet att överleva en prövning i Europadomstolen som en smörklick i en masugn, var upprörd över att Advokatsamfundet inte uteslutit en advokat som fört ut information från häktade personer.

Han hade rätt i sak, juristen borde ha berövats sin titel, men lyckades inte hålla sig från att muttra över att de offentliga biträdena får större anslag än åklagarmyndigheten i senaste budgeten.

Om en sådan jämförelse ska bli relevant bör även de myndigheter som ger åklagare underlag till processerna de driver nämnas. Polisen, tullkriminalen, skattebrottsenheten på Skatteverket och inte minst den Ekobrottsmyndighet där Larsson själv är anställd.

Då blir bilden annorlunda. Då blir det tydligt att det är David som går upp mot Goliat.

Åklagare har den senaste tiden dessutom tagit plats i sociala medier. Det är bra. Där har advokater, vissa av dem inte ett under av seriositet, fått dominera alldeles för länge.

Men resultatet är inte alltid helt lyckat. Vi har en åklagarstjärna som på twitter länkade till en dom där namn och personnummer till en dömd och redan utsatt person avslöjades.

Vi har en annan som började spekulera i huruvida en mans kraftiga övervikt kunde ha bidragit till att denne eventuellt fick en batong uppkörd i stjärten och som tipsade sina följare om att mer information i saken fanns att hämta på Flashback.

Beteende av det slaget stärker knappast förtroendet för åklagarmyndigheten.

Det finns advokater som inte är ett dugg bättre. Som spelar in popvideos i rättssalar. Som marknadsför sig med förkortningen ACAB (All cops are bastards.) Som lägger ut förföriska bilder ackompanjerade med smatter från AK 4:or på instagram.

Och som inte minst uppför sig som rövhattar i sociala medier.

Jag följde en av alla märkliga debatter på twitter i går. Åklagare och advokater som munhöggs utan minsta intresse av att ens låtsas begripa varandra.

Till slut lade sig en klok kvinna på Justitiedepartementet i och avkunnade dom i vilken alla inblandade på goda grunder fälldes för "idioti".

Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Riksåklagare Petra Lundh.

Situationen är så inflammerad att en arbetsgrupp har tillsats i vilka Mia Edwall Insulander, Advokatsamfundets generalsekreterare, riksåklagare Petra Lundh och Anders Perklev, president i Svea hovrätt, ska arbeta fram strategier.

Ambitionsnivån är måttlig, parterna ska få bättre förståelse för varandras uppdrag, man skulle kunna tro att så här pass kvalificerade yrkespersoner redan förstod någonting så grundläggande, men det är ju bra att någonting görs.

En betryggande majoritet av alla dessa jurister är seriösa yrkespersoner som sällan eller aldrig går för långt och som lämnar goda bidrag till en debatt om straffrättens utveckling som är väsentlig.

Det är lika bra att påpeka någonting så självklart, om inte annat så för att slippa få nya galningar på halsen.

Med det sagt måste någonting ske. Jag har svårt att tänka mig att allt detta huvudvärksframkallande trams stärker allmänhetens tilltro till rättens aktörer.

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE