Förlåt alla grannar om jag knackar på
Låt oss låtsas att det är reality-tv
Det är söndagskväll. Arga röster når in till vår tv-soffa från andra sidan väggen. Ett barn gråter. Någon svär. En vuxen skriker och skäller.
Min yngsta dotter ser på mig med oro i blicken.
Bråkar de, mamma?
Det är ingen fara, lugnar jag. De är osams, bara. Det är ju du och jag också ibland. De blir snart vänner igen.
Vi återgår till tv:n där känslorna också svallar när familjer tävlar mot varandra i matlagning. Liksom i alla realityprogram är konflikten en del av underhållningen. Efter en stund blir det tyst även i grannlägenheten.
Morgonen därpå vaknar jag upp till svarta rubriker. Sådana som gör att du får svårt att andas.
Två barn har fallit från femte våningen i Stockholmsförorten Hässelby. Det kommer fler detaljer under förmiddagen. Barnen har knivhuggits och kastats ut från balkongen. Pappan är misstänkt. En nyhetsflash i mobilen. Pojken har avlidit av sina skador. Hans syster kämpar för sitt liv. Grannar vittnar om att det ofta varit bråk i lägenheten, hur de inte kunnat sova.
Alla dessa förundersökningar om våld mot barn och kvinnor jag läst, där grannar hört bråken, skriken, mordet. Jag tänker på Wilma, sjuttonåringen från Uddevalla som mördades i sin lägenhet av sin äldre pojkvän. Hur upprörd jag blev när jag läste förhören. Polisens förundersökning finns kvar i min dator, och jag letar fram grannarnas vittnesmål.
En säger: I min värld kan par bråka och en kväll var det mer än vanligt. Bråket la av och sedan hörde jag inte mer. Tänkte, då blev de väl sams.
Resonemanget känns allt för bekant. Jag var aldrig ens nära att ta mig upp ur tv-soffan den kvällen. Och nej, jag tror inte att någon for illa. Men det var också väldigt bekvämt i soffan.
En känd studie om civilkurage som upprepats på många olika platser i världen går ut på att en person låtsas vara i behov av hjälp. Människor som passerar får efteråt frågor om sitt val att stanna och hjälpa – eller gå vidare.
De som inte stannar uppger oftast två orsaker: rädsla eller en ”obekväm känsla.”
En intressant sak är att när studien gjordes i New Jersey för några år sedan tillkom en ny anledning: tidsbrist. Många människor utryckte saker som att ”det kanske tar hela eftermiddagen om jag stannar.”
Vi verkar inte ha tid att vara medmänskliga.
I delar av världen har man gjort det olagligt att inte hjälpa en medmänniska i nöd.
Saken har övervägts även i Sverige, men utredaren menade att lagen inte skulle få effekt. Du kan inte tvinga människor till medmänsklighet. Han trodde också att det skulle bli svårare att få vittnen att ställa upp om de riskerar att själva åtalas för att inte ha gripit in. En annan invändning var mer filosofisk. Ska staten reglera den moraliska skyldigheten att hjälpa en nödställd?
Det sägs att civilkurage går att öva upp, och att det precis som rädsla smittar.
Så förlåt alla grannar, om jag framöver stör mitt i era familjetvister. Och jag lovar att det är okej om ni knackar på när jag bråkar med barn eller man.
Vi kan väl låtsas att vi är med i reality-tv?