Dåligt självförtroende orsak till fler kejsarsnitt
Läser en upprörd debattartikel i Aftonbladet den 29/6 där författarna menar att Barnmorskorna skrämmer kvinnor från att föda barn. Äsch och dubbeläsch.
Kvinnor är livrädda att föda barn oavsett hur många spruckna underliv som tv visar upp. Barnmorskorna var ju dessutom väldigt sparsamma med detaljerade snippzoomningar.
Kvinnor väljer snitt eftersom de är rädda för smärtan, att tappa kontrollen.
Det som var så fantastiskt med Barnmorskorna var att programmet lyckades förmedla exakt hur extremt en förlossning växlar mellan känslorna precis i slutskedet.
Man ligger och tror att man ska dö, att man inte orkar mer. Man är så vettlöst rädd för smärtan som är så olik den då man bryter ben eller sparkar in tår i trösklar. Men så plötsligt är allt bara över. Och all smärta är som bortblåst.
På magen ligger nu en bebis vit av fosterfett och man undrar vad som hände. Har jag gjort detta? Var är smärtan? Alla fantastiska kvinnor i Barnmorskorna förmedlade just detta; att oavsett hur högt man skriker, gråter och gnyr så är allt över så fort bebisen är ute.
Om inte det är reklam för barnafödande så vet inte jag.
Kvinnor kan föda barn. Vi är gjorda för det. Det är det absolut häftigaste vi kan utsätta oss för.
Också detta visade Barnmorskorna.
Jag såg vartenda avsnitt av Barnmorskorna och jag kan inte minnas att jag såg de födande kvinnorna som hjälplösa offer. Jo, menar debattartikeln, kvinnorna framställs som rädda, svaga och utan egen makt över situationen.
Vilket i och för sig är en helt sann bild av en förlossning så som jag minns dem.
Visst är man rädd, så rädd att man blir religiös, men det ligger i sakens natur. Vad jag minns från serien är kvinnor som skrek i panik och det är som det ska vara.
En kvinna sa inte käft. Hon var fotbollsspelare och hade bestämt sig för att inte låta.
Hon om någon har gett mig bryderier. Kan man föda utan att skrika att man ska dö? Jag begriper det inte.
Jag är verkligen övertygad om att jag ska dö när jag föder barn, men någonstans inom mig förstår jag att om jag bara kämpar på så löser det sig till slut.
Och så har jag en sambo som står bredvid och inte är ett dugg rädd för att jag ska dö. Det är irriterande, men det hjälper.
Jag är inget geni, jag vet inte varför kvinnor är mer rädda för att föda nu, men kvinnor verkar helt sakna självförtroende. De säger att de inte kan. Hur kan man inte kunna föda barn? Hur kan man låta bli? Försök stå emot en krystvärk, det går inte. Och ut kommer ungen på ett eller annat sätt.
Jag har pratat med barnmorskor som är helt övertygade om att de ökade snitten hör ihop med kvinnors osäkerhet. Att deras dåliga inställning gör att många förlossningar slutar med snitt.
Jag har 62 dagar kvar till min tredje förlossning. Det skrämmer skiten ur mig. Jag försöker låta bli att tänka på det men ibland kommer jag på att min graviditet är en lång sträcka mot något som gör så väldigt väldigt ont. Då blir jag rädd.
Men precis som när jag födde de andra två så ska jag tänka på kvinnor på stenåldern som födde i våta grottor, kvinnor på 1800-talet som födde i ladugården mellan mjölkningar, kvinnor i u-länder i dag som föder på stampat jordgolv.
Kan dessa kvinnor så kan jag, och kan jag så kan du.
Och det kan ingen serie i världen ändra på.