Mejla

Åsa Linderborg

Ett hån att kalla gangsterrap för arbetarlitteratur

Publicerad:
Yasin, rappare och artist, i ett tidigare SVT-program.
Foto: SVT
Yasin, rappare och artist, i ett tidigare SVT-program.

KOLUMNISTER

Radion står på. P1 annonserar ett samtal om gangsterrap, är den månne ”den nya arbetarlitteraturen”?

Äh, skjut mig i huvudet.

Arbetarlitteratur handlar om arbete. Om pliktkänsla, yrkesstolthet och skötsamhetsideal. Att man är smärtsamt medveten om sin plats i produktionen och därmed också om sin plats i samhället.

Gangsterrap handlar om dem som försörjer sig på annat: knark, rån, indrivning och bedrägeri.

Att kalla gansterrap för arbetarlitteratur är ett hån mot alla som går till jobbet eller som kämpar för att få ett. Sjukast av allt, är att de som annars nedvärderar klass, anser att just det här är arbetarlitteratur.

 

Jag är hjärtligt trött på romantiseringen av gangsterkulturen.

När Yasin – åtalad för stämpling till människorov – instagrammar från häktet att han är oskyldig, fylls kommentarsfältet av kärlek från diverse kulturpersonligheter. Skulle de våga läsa Diamant Salihus bok Tills alla dör, om konflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen i Rinkeby, torde de skrika av genans.

Jag har inga problem med att Yasin koras till Årets artist. Jag tycker att han är rätt kass, men andra tycker annat och är han konstnärligt bäst, hur det nu mäts, ska han prisas. Det som stör mig är de dubbla måttstockarna.

I stort sett samma skribentkluster som försvarar Yasin, utifrån principen att man ska skilja mellan konst och liv, förbannar SVT för att de visat en dokumentär om Soran Ismail. De säger att Soran inte har ”processat färdigt” vad han gjort sig skyldig till, att det är
provocerande att han nu vill ta sig tillbaka som ståuppare. Samma krav på process och insikt slipper Yasin.

Varför är det förkastligt att Soran Ismail vill uttrycka sina livserfarenheter genom sin konstform, om det nu är värdefullt att Yasin gör det med sin? Varför anser ungefär samma människor som skickat styrkehjärtan till Yasin, att det är osmakligt att Sorans kompisar
sträcker fram en hjälpande hand?

Kanske handlar det om att det är oss som Soran Ismail har legat med och smutsat ner. Han rör sig i våra kvarter, gör anspråk på våra arenor. Gangsterrapparna bor och verkar i en annan värld. Vi blir bara del av den när vi snortar, men det tänker vi inte på just då.

 

Jag har läst så mycket nu. Sociologiska studier om ”orten”. Rapporter om den organiserade brottsligheten. Journalistiska gräv om gängen. Dokumentärer om knarkets väg och essäer om Sveriges vansinniga drogpolitik. Och jag har läst förundersökningsprotokoll till förbannelse.

Ingen musik, roman eller tv-serie kan nånsin gestalta den sorgliga skiten i hela dess vidd. Hur man än gör, blir det fantasier. Det är konstens privilegium.

Snabba cash rullar på Netflix. Jag vill inte kalla den ”briljant”, men det är bra. Jag längtar efter nästa säsong, för den dragningskraften har såna här exotifierade gangstermiljöer på den progressiva medelklassen.

Det är sex avsnitt människosafari rätt ut i den okända förorten. De låga förväntningarnas rasism kittlar rädslan för de hotfulla horderna. Språkligt innovativa karaktärer får oss att skratta. Vi lägger till uttryck i vårt stelopererade, politiskt korrekta ordförråd, machofraser vi bara vågar yppa mellan skål och vägg.

Men inte heller där jobbar någon. Leya, den tuffa tjejen från orten, man ska gilla henne för att få anledning att känna sig progressiv, skriker ju bara ”Fuck” till alla.

Snabba cash är en skröna om underklassen. Inte ens P1 skulle väl komma på tanken att prata om den som en arbetarskildring?

 

Publicerad:

LÄS VIDARE