Åkesson får spela tv-domare - gissa om han älskar det
Valrörelsen kommer att bli ett helvete om partierna inte lägger om stil.
Förutom att de själva framstår som grälsjuka får Jimmie Åkesson fritt spelrum att leka förnuftets röst.
Gissa om han älskar det.
Det är inte konstigt att tittarna utsåg SD-ledaren till vinnaren i SVT:s partiledardebatt. De övriga partiledarna framstod som grälsjuka. Medan Jimmie Åkesson fick spela rollen som den eftertänksamme domaren som avgjorde vem som hade rätt, rött eller blått.
Valrörelsen kommer att bli en plågsam upplevelse för de övriga sju riksdagspartierna om de inte lägger om stil. Fortsätter de på den upptrampade vägen ger de Sverigedemokraterna chansen att bli den enda vinnaren även i nästa val. Det kan väl ändå inte vara avsikten?
Det är lätt att förstå varför det blir så här. Två i sanningens namn ganska nergångna regeringsalternativ står mot varandra och de gör som de alltid har gjort. De angriper varandra, utmålar sig själva som den enda goda kraften och motståndarna som ondskan personifierad.
Det ger Jimmie Åkesson en gratischans som han förvaltar väl. Han tar rollen som förnuftets röst.
Världen är inte svartvit
Men världen är inte svartvit. Det vet de närmast inblandade eftersom de efter att ha svartmålat motståndaren gärna gör upp över blockgränsen med ett eller flera av motståndarpartierna. Det är inte att gå i förbund med djävulen även om det lät så i SVT-debatten. Det är normalt svenskt kompromissande.
Det värsta, eller snarare det bästa, är att väljarna också fattar att det inte är som partiledarna säger. De begriper också att verkligheten ser ungefär likadan ut vare sig man är liberal eller vänsterpartist. Även om det inte låter så.
Felet adrenalinstinna partiledare gör är att de talar över huvudet på väljarna. Väljarna vill inte höra hur det var under åtta år med Alliansen, De vill veta vad som ska hända nu.
Men varken de rödgröna eller Alliansen kan frigöra sig från decennielånga debattraditioner från tiden före Sverigedemokraterna. Det gör att Jimmie Åkesson inte behöver anstränga sig för att vinna.
Spelar rollen väl
Han spelar rollen av tv-domare väl. Ett exempel från avsnittet i debatten som handlade om Vattenfalls brunkol: Alliansen vill sälja brunkolet, regeringen hade ännu ingen uppfattning, V ville att det skulle stanna i marken. Domare Åkessons utslag, levererat med passande allvarsam min: Vattenfall ska göra det affärsmässigt riktiga.
Om jag var Jimmie Åkesson skulle jag vara själaglad. Framgångar serverade på silverfat av dem som helst vill att han åker ur riksdagen. Tack, tack.
Och han är såklart glad:
- Det blir ju ofta så att jag får summera. Jag trivs i den rollen, sade han efter debatten.
Gav Alliansen en eloge
Så till några av de enskilda debattörernas insatser. Stefan Löfven (S) spelade rollen som statsminister betydligt bättre än han brukar göra. Vid något tillfälle gav han till och med Alliansen en eloge, han slog fast att energisamtal pågår och alltså ville han inte föregå dem, han påpekade att det måste bli ordning på EU. För att nämna några exempel.
Löfven lyckades alltså med att kombinera rollerna som statsminister med att vara en av åtta partiledare och han gjorde bättre än han tidigare gjort.
Debutanten Isabella Lövin (MP), nytt språkrör och ny som vice statsminister, gjorde en hygglig insats. Hon höll sig till inövade talepunkter, bland annat om att Miljöpartiet har tagit ansvar för landet i en svår och tänker fortsätta göra det. Men i grunden är Lövin en säker debattör och när hon blir varm i kläderna kommer hon att göra bättre ifrån sig.
En partiledardebatt förändrar inte världen. Men den här antydde att den kan göra det om resultatet blir att partierna lägger om stil. Och slutar ge Jimmie Åkesson sju hjälpande händer.