Läs vad ni vill – strunta i vad det högsvansade litteraturfolket tycker
Den blomstertid är här med lust och fägring stor och hundratusentals bland oss ser fram emot att läsa åtminstone en del av böckerna vi inte hunnit med. Ofta understryks det behagfulla eller rent av lättvindiga i denna säsong med att läsningen kan äga rum i hängmatta, vilket dock förefaller ytterst obekvämt.
Men inför denna bokläsningssäsong smattrar alltid varningar från våra kultursidor om vilka böcker vi inte bör läsa, vanligtvis alltför omtyckta böcker.
Fast just i år tillkom åtminstone två oväntade restriktioner från morgonpressens kultursidor. En recensent meddelade att man inte bör läsa böcker av levande manliga författare, då hon fann det äckligt att se dessa framför sig. En kollega sträckte sig något längre med förslaget att man över huvud taget inte borde läsa böcker av män, döda eller levande, då hon funnit att sådana böcker alltför sällan hade kvinnor i huvudrollen.
Säga vad man vill, men det finns i alla fall något piggt och originellt i dessa unga kulturskribenters förslag till läserestriktioner.
Mer konventionella i avståndstagande från alltför lästa böcker var i så fall kolumnisten i Dagens Nyheter Lena Andersson och akademiledamoten Horace Engdahl när de framträdde i en intervju i Aftonbladet vid midsommar. Lena Andersson, som sålt över 200 000 exemplar av sin berättelse om hur hon stalkade filmregissören Roy Andersson, bad om ursäkt för sin höga upplaga. Men hon betonade att hon inte var någon ”bästsäljare” eftersom dylika säljer stora upplagor gång på gång och hon själv hittills bara två gånger. Herr odödlige akademiledamoten medgav att det vore bra för hans bankkonto att någon gång sälja 200 000 ex. Bra för bankkontot alltså, inte för att så många skulle vilja läsa vad han skrev, en talande skillnad. Men så tillfogade han att sådana där ”bästsäljare” bara ”kalkylerar genom att trycka på vissa knappar, de erbjuder stimuli som de vet fungerar på publiken. Det är motsatsen till litteratur.”
Denna outrotliga tankegång bland fint folk i litteraturvärlden har alltid djupt fascinerat mig. Det skulle alltså finnas väl kända trix, knappar att trycka på, för att framkalla stimuli och köpreflexer bland den fåkunniga allmänheten. Skälet till att bara ett fåtal författare använder sig av denna lömska metod är att landets övriga 2 000 författare ädelmodigt vägrar att sjunka så djupt, liksom de vägrar att försörja sig på sitt skrivande, eftersom det vore ”motsatsen till litteratur”.
Jag hörde en gång litteraturdocenten Göran Hägg hålla ett anförande om hur en bästsäljare skulle konstrueras, med vilka trix man enkelt skulle kunna locka till sig massorna. Det var en mycket rolig föreläsning. Och han hade nu, för att understryka sina teser, stigit ned till bästsäljarnivå och skrivit just en sådan bok, som ingen sen köpte.
Låt oss se då på den svenska bästsäljarkretsen. Tag Leif G W Persson, enligt egen utsago den störste nu levande deckarförfattaren, och jämför honom med Liza Marklund. Leif G W vältrar sig via sin protagonist Bäckström i kvinnohat, xenofobi och sexskryt. Det säljer av bara den. Liza Marklunds huvudperson Annika Bengtzon är tvärtom, samhällskritisk från vänster och feminist. Det säljer ännu mer.
Tag paret Ahndoril ”Lars Kepler”, specialiserade på extra sadistiskt våld, särskilt mot kvinnor, och jämför med Åsa Larsson som är tvärtom. Sadismen säljer bara obetydligt mer än tvärtom. Tag Margit Sandemo, enligt Dagens Nyheter och sig själv författare till 30 miljoner sålda exemplar, hon säljer på sex och vidskepelse.
Fredrik Backman på en tråkig medelålders man som är ensam, Camilla Läckberg, Anna Jansson, Mari Jungstedt och Viveca Sten säljer på turistinformation från Fjällbacka, Gotland och Sandhamn blandat med familjeputtinutti. Karl Ove Knausgård säljer på Karl Ove Knausgård, Jonas Jonasson på humor och hejdlösa äventyr, Anders Roslund och Börge Hellström säljer på svarta socialreportage, Stieg Larsson på någon sorts fantasy och för att inte sätta ljus under egna skäppo får jag väl tillfoga att det går lika bra, om än inte med selleri, så i alla fall med politiserade spionhistorier, medeltida riddare och till och med interiörer från internatskola på 1950-talet.
Många knappar att trycka på blir det, väl? Ånej. Sanningen är att det inte finns några gemensamma ”stimuli” bland de svenska bästsäljarna.
Högsvansat folk som Lena Andersson och Horace Engdahl känner likväl gränslöst förakt för alla dessa författare som bedriver ”motsatsen till litteratur”.
Den fast rotade föreställningen i litteraturens salonger är nämligen att eftersom populasen har dålig smak så är bästsäljande böcker bevisligen dålig smak, utom förstås på 1800-talet.
Det finns emellertid en hake för Horace och likaledes upphöjda. Vad med akademiledamöterna Kerstin Ekman och Peter Englund, den första landsbygdsromantiker, den andre specialist på 1700-talet och första världskriget”?
Vilka föraktliga ”stimuli” har dessa två trixat med? De säljer ju som en Camilla Läckberg om det vill sig. Det finns bra och dåliga berättelser, begripliga och obegripliga texter. De bra och begripliga får flest läsare. Låt oss nöja oss med det. Gå nu genast till hängmattan och läs vad ni vill utan att snegla på någon Horace eller Lena.
Själv ska jag först ta itu med Anne Holt och Liza Marklund.
Men inte i någon hängmatta. Min rygg är sönderskriven.
För övrigt anser jag att...
...Sveriges Radios och SVT:s språkbruk blir rent ut sagt felaktigt när de kallar de främlingsfientliga sverigedemokraterna ”invandrarkritiska”. Det är en förskönande omskrivning, men också ett ställningstagande. Och vad är ”våldsbejakande”?
...Hanna Marklunds bisittare i fotbollssofforna, Olof Lundh, nog inte bär pyjamasbyxor till slips och kavaj. Somliga läsare har protesterat. Nåväl, låt oss säga att det rör sig om för korta långkalsonger.