Resan till en fällande dom blir svår
Sant är att mycket tyder på att kvinnan dödade sin förre make.
Lika sant är emellertid att åklagarna inte ens kan bevisa att mannen blev mördad.
En väktare i säkerhetskontrollen till Västmanlands tingsrätt svimmade.
Det var det mest uppseendeväckande som hände under den första dagen av en huvudförhandling om några av de mest uppmärksammade brotten i modern tid.
Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har upplevt en så här händelsefattig inledning av en huvudförhandling som rör kriminalitet av den här digniteten.
Att åklagarna Johan Fahlander och Jessica Wenna börjar med vad de hävdar är ett mord på kvinnans förra make handlar inte bara om att det är logiskt att gå kronologiskt till väga.
Det handlar även om att de hävdar att det finns en röd tråd i hela detta mål: Det var när kvinnan inte fick ut livförsäkringen efter mannen som hon bestämde sig för att föräldrarna skulle dö och lämna efter sig ett arv.
Kvinnan, blek i ansiktet efter månader i häkte, klädd i svart, glasögon som då och då åker ner på nästippen, lyssnar koncentrerat då Fahlander under timme efter timme redogör för hennes ekonomi.
Hon bläddrar i förundersökningen, antecknar då och då, konfererar med sin advokat. Runt midjan har hon ett bälte som handbojorna fästs i under transporterna till och från häktet.
I genomsnitt ramlade det in 100 000 kronor i månaden på hennes konto. Mycket pengar. Betydligt mer än vad hon tjänade som socialsekreterare. Gåvor från föräldrarna, sms-lån, fastighetsaffärer.
Men lika mycket pengar rann ut. Utgifterna var stora och återkommande. Livsstilen var vidlyftig, för att inte säga grandios.
Vad gjorde kvinnan egentligen med alla pengar?
Åklagaren trummar på. Indicium läggs till indicium. De av allt att döma förfalskade livförsäkringarna på miljonbelopp. Hennes barns och andras påståenden om att hon försökte leja dem att mörda mannen. Rättsläkarutlåtandet, som visar att han troligen inte drunknade i Hjälmaren, den sjö i vilken han hittades. Vittnesmålen om att han var rädd för henne. Och så vidare.
På åhörarplatserna sitter den döde mannens anhöriga. De söker kvinnan med blicken. Hon undviker dem.
Medieintresset och trycket från allmänheten är så stort att säkerhetssalen inte räcker till. Ytterligare en sal, från vilken vi ser och hör förhandlingen på två stora skärmar, är fylld till sista plats.
Och GW suckar och stönar och anstränger sig inte alltför mycket för att dölja vad han tycker om åklagarens inledande anförande. Jag kan inte säga att jag håller det emot honom.
Åklagare Jessica Wenna tar över efter lunch. Hon förlorar sig inte i detaljer om ekonomiska transaktioner utan försöker skapa en bild av hur ett mord kan ha gått till.
Omständigheterna är utan tvekan graverande. Men det finns även svagheter, vilket advokat Amanda Hikes gör ett nummer av då hon får ordet.
Hon sår tvivel, ifrågasätter åklagarnas påståenden, läser upp sms och mejl, försöker framställa mannen som en arbetsskygg slarver.
Taktiken är uppenbar, alla konstigheter ska ges rimliga förklaringar.
Advokaten missar naturligtvis inte att spela ut sitt starkaste kort, att undersökningarna som har gjorts av mannens kropp inte visar att han blev dödad.
Det är bekymmersamt för åklagarna. I kriminalhistorien finns i och för sig exempel på fällande domar för mord utan en fastställd dödsorsak, men resan dit blir svårare.
I morgon ska kvinnan höras om makens död. Det kommer att bli en av de viktigaste stunderna i denna två månader långa rättegång.
Mycket återstår, men de inledande piruetterna är långt ifrån tillräckliga för att få kvinnan fälld för mord i detta fall.