Klassföraktet skiner igenom i kampanjen mot Fröken Snusk

Den anonyma bruttan med rosa rånarluva och porrläppar har trixat med det heligaste av allt: marknaden.

Expressens ledarsida, oberoende liberal, är förbannad på att Fröken Snusk får uppträda i Melodifestivalen.

Fröken Snusk och hennes entourage har nämligen pumpat upp sina siffror på Spotify, och borde därför diskvalificeras.  

Annars brukar liberaler tycka att public service ska fatta egna beslut, men inte i fallet Fröken Snusk. Den anonyma bruttan med rosa rånarluva och porrläppar har trixat med det heligaste av allt: marknaden. Kasta ut’na!

Eller också är det nåt annat som klämmer.


Epadunket provocerar på ett särskilt sätt. Det kommer åt nåt i kritikerna, från höger till vänster, som de själva inte riktigt vill sätta ord på. Så de avfärdar Fröken Snusk med att hon är dålig. Det räcker så. Hon är så fruktansvärt dålig, att hon inte borde få vara med i Mello.

För femtio år sen var det Melodifestivalen som var det sämsta som fanns. 

1975 fick tv-tittarna välja om de ville se Melodifestivalen eller Alternativfestivalen, där Ulf Dageby under namnet ”Sillstryparn” skulle uppfostra medborgarna att värdesätta riktig kultur. 

Håkan Thörns dokumentär om Stikkan Andersson på SVT kan naturligtvis inte undvika att plocka fram vänsterrörelsens verop över schlagerns fördumning och förslavning av de arma svenskarna. Trallvänlig musik lurade folk att tro att det inte finns några samhällsproblem eller att man inte kunde ta strid för ett bättre liv. 

Sveriges radio trixade ihop en klausul, som gjorde att Stikkan Anderssons geniala översättningar av utländska hittar inte skulle få delta i Svensktoppen.

Kultureliten kan vara rätt trist.


En gång i världen ville Riksteatern stoppa Gösta ”Snoddas” Nordgren. Snoddas var tegelbruksarbetare och svensk bandymästare för Bollnäs GIF. 1952 slog han igenom med låten ”Flottarkärlek” i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. 

Låten – som handlar om en ung man som spelat handklaver för Maj i Nås, Anna i Ås och en massa andra sköna ”norrskensflammor” – blev så populär, att Snoddas gav sig ut på en turné med 350 stopp.  

Det här gillade inte Sveriges teaterarbetare. På hösten samlades de till kongress i Medborgarhuset på Södermalm, där den viktigaste punkten var att ta upp kampen mot menlöshet och fördumning. Genom en ”intensifierad kampanj” skulle man få folk att gå på teater i stället för att springa till folkparkerna och lyssna på Snoddas.


Det är samma klassförakt som skiner igenom i kampanjen mot Fröken Snusk, 18 år, som vill rida allt från dalahästar till raggare. Hon är sinnebilden för den otyglade, kåta underklassen. Att se Fröken Snusks streamingsiffror, dopade eller inte, är som att se plebejerna reproducera sig. 

Hjälp, hjälp! 

Haderianhadera alla fuckboys, luder och dalmå-brudar! Den 10 februari ska jag titta, bara för att få rösta fram rätten till dålig smak.

Följ ämnen i artikeln