Politikerna måste stå upp för den offentliga vården

Min politiska världsbild innehåller numera få ideologiska självklarheter men fortfarande finns några grundpositioner som jag har svårt att frångå.

En sådan position är uppfattningen att samhället (stat, kommun, landsting eller någon annan offentlig förvaltning) ska driva sjukhusen, i varje fall de stora, allmänna klinikerna.

Vård, särskilt krävande vård, ska inte styras av marknadskrafter och vinstintressen därför att vi människor, när vi behöver större vårdinsatser, inte är kunder med fritt val utan medborgare i behov av och rätt till hjälp från den gemenskap vi kallar samhälle.

Mot denna principiella ståndpunkt kan man i dag resa ett antal invändningar.

Man kan säga att det för den enskilde patienten inte spelar någon roll vem som driver sjukhusen, vem som producerar tjänsten, så länge landstinget finansierar den vård du och jag behöver.

Man kan säga att de privata vårdgivarna, där de finns och har kommit väl i gång, ofta levererar bättre tjänster än de stora landstingsdrivna anläggningarna. Organisationen är smidigare och effektivare, personalen är bättre motiverad, trivs bättre och säger därför i mindre utsträckning upp sig. Och, som författaren Åsa Moberg argumenterar för, det är den privata vården som tar sig an vårdområden som det allmänna (läs: politikerna) länge har nonchalerat och lagt för fäfot, som psykiatrin till exempel.

Man kan säga att det i dag är de privata vårdgivarna som står för nytänkande inom vården. De stora klinikernas ledning har inte tid. All deras kraft går till att organisera om sig efter politikernas skiftande direktiv.

Dessa argument är svåra att bestrida - men vilken slutsats ska man dra?

Under den tid då mina ideologiska förhållningssätt formades var det en självklarhet långt in i borgerligheten att sjukhusen skulle drivas i offentlig regi med solidarisk finansiering över skatten. Alla människor, oberoende av social och ekonomisk ställning, skulle ha rätt till den bästa vård medicinen och sjukhusen från tid till annan kunde erbjuda. Därför skulle resurser och kompetens byggas upp kring de stora offentliga klinikerna.

Under 1970- och stora delar av 1980-talet var det inte tu tal om att landstingens sjukvård höll utomordentligt hög standard. Det var innan den offentliga sektorn råkade i allmänt vanrykte.

Emellertid fördes även då diskussioner om hur resursslukande hela vårdsektorn var, och tanken att de offentliga, solidariska systemen kunde brytas upp lanserades då och då i 1985 års valrörelse. Varför kunde inte människor med gott om pengar betala på ett eller annat sätt privat för den vård de behövde och sålunda avlasta den allmänna sektorn? Att därav följde någon form av förtur fick man ta - eventuella köer kortades ju.

Argumentet mot detta var att det var förödande för hela den offentligt producerade och finansierade sjukvården att "ge fingret åt fan". Skapar man utrymme för folk att köpa sig särbehandling på ett område som till sitt väsen är rättighetsbaserat, lika för alla, så bygger man snabbt in penningrelaterad segregation i systemet.

Och inte bara det. Om marknadskrafterna togs till hjälp så att privata vinstintressen fick ta hand om en betydande del av efterfrågan på sjukvård - hur denna efterfrågan än finansierades - så skulle det demokratiska, politiska trycket att hålla uppe standarden på all sjukvård skingras, sade man.

Jag tycker att tiden har visat att det låg något i dessa argument. Emellertid måste man påminna sig resonemangets förutsättning:

Just för att denna oönskade marknadsdynamik lurar bakom hörnet ifall omfattande privatisering släpps in måste politikerna vinnlägga sig om att den offentliga sjukvården fungerar mer än tillfredsställande.

Detta har politikerna, i varje fall i storstäderna, inte gjort. Den offentliga sjukvården har tillåtits sjunka ned på fälgarna. Undra på att de privata intressena har tagit hand om förändringsbehoven - det sker obevekligt.

Vi behöver politiker med kraft att hävda den offentliga sjukvården och kompetens att organisera den. Det är viktigare än att komma farande med en stopplag.Vård, särskilt krävande vård, ska inte styras av marknadskrafter och vinstintressen

Följ ämnen i artikeln