"Hon visar sexualitetens enorma betydelse"
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-11
Ebba Witt-Brattström hyllar Doris Lessing
Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap och fru till Horace Engdahl, glädjer sig åt att Nobelpriset i litteratur har gått till Doris Lessing.
– Det är fantastisk roligt och en stor dag världshistoriskt, säger hon till aftonbladet.se.
Ebba Witt-Brattström, 54 år, har tidigare riktat kritik mot Nobelpriset. När JM Coetzee fick priset 2003 sa hon "det är inte någon stor dag". Skälet till kritiken var att männen var överrepresenterade bland pristagarna.
– Vinnaren är en vit man. I våra dagar går det inte att påstå att det finns fler stora manliga författare än kvinnliga, sa Ebba Witt-Brattström.
Men i dag lät det annorlunda efter att maken Horace Engdahl, 58, hade annonserat att årets Nobelpristagare i litteratur är den engelska författaren Doris Lessing.
– Jag tycker det är jätteroligt förstås. Jag har i den världskanon som Nobelpriset är saknat en av 1900-talets stora genrer, nämligen kvinnoromanen. Kvinnoromanen skildrar människan som kvinna och utgår ifrån att kvinnliga erfarenheter är lika viktiga som manliga och det är Doris Lessings utgångspunkt, säger Ebba Witt-Brattström.
Överlycklig
Enligt Ebba Witt-Brattström är Doris Lessing en viktig författare i ett litteraturhistoristoriskt perspektiv, men också ur ett kvinnlig perspektiv.
– Hon skriver fram en stolt kvinnlighet. Hon visar sexualitetens enorma betydelse, att den innebär komplikationer för kvinnan, men också hur den fungerar som en frigörande stark kraft. Hon ger en civilisationskritik utifrån just den ståndpunkten. Att den kvinnliga erfarenheten är helt central för mänsklighetens överlevnad.
Doris Lessing började sin karriär på 1950-talet och har i dag hunnit bli 87 år.
– Man kan vara överlycklig att hon fortfarande lever. Det är så många som har hunnit dö. Från Virginia Woolf, Simone de Beauvoir, till Marguerite Duras. Doris Lessing är i samma klass.
Vad har Doris Lessing betytt för dig?
– Hon har beytt allt. Jag läste när jag var 18, precis som alla andra på 1970-talet, "Den femte sanningen" som var en sådan där bibel för oss i kvinnorörelsen.