Kompisgänget åkte till Butja: ”Som att åka in i natten”

Nellie Håkansson

Vännerna Nicolas, Peder och Simon åkte till Ukraina för att hjälpa människor.

På resan mot Kiev hamnade de i ”helvetet”.

– Det värsta är att när man tror att man på något sätt har vant sig, då kommer man till Butja, säger Peder Lund, 28.

I tisdags förra veckan kom vännerna Simon, Nicolas, och Peder hem från Ukraina. Tillsammans med ett kompisgäng från Stockholm ligger de bakom initiativet Svenska bussarna – som hjälper människor på flykt undan kriget.

Efter flera resor till den ukrainska gränsen, där de delat ut mat, medicin, hygien- och barnartiklar, kände de i stället ett behov av att hjälpa till på plats.

Den 9 april satte bussen därför riktning mot Ukrainas huvudstad Kiev.

Kroppsdelar kvar på marken

Rester av militärfordon, förstörda hus, sönderskjutna bilar och kollapsade broar. Det som mötte vännerna på den sex timmar långa resan mellan Lviv och Kiev beskriver de som ett ”helvete”.

– Under fem och en halv timme såg vi ett jättevackert landskap. Det såg ut som Sverige, Skåne. Men sedan kom vi till utkanten av Kiev, säger Nicolas.

– Sju mil utanför Kiev ligger en by som heter Makariv. Det är som att åka in i natten. Det är sot, smuts, sönderskjutna stridsvagnar och vrak. Det är splitter, trasiga hus och vägar, säger Peder.

– Det värsta är att när man tror att man på något sätt har vant sig, då kommer man till Butja.

Resan fortsatte alltså mot Butja – en förort till huvudstaden vars scener skakade en hel värld. Bilder på civila, liggande på gator, ihjälskjutna och dumpade. Hundratals döda i massgravar.

– Även om vi mentalt var förberedda på vad vi skulle få se, vi hade ju sett det på nyheterna, så var vi inte riktigt beredda på det här. Det här var någonting annat, säger Peder.

Bredvid en stridsvagn låg ett ensamt huvud. I ett par kängor fanns bara fötterna kvar. På en sönderskjuten bil satt en skylt fasttejpad med texten ”barn”. I en annan bil, ett lik.

– Vi såg saker som vi inte trodde att vi skulle se, säger Peder.

Vet inte om maken är vid liv

I Irpin, en annan hårt drabbad förort till huvudstaden, mötte vännerna en kvinna. På en grön plätt med en röd klätterborg, mitt i ruinerna, lekte hon med sin son.

– Bara den synen gör att man tappar verklighetsuppfattningen. Det var så surrealistiskt, säger Nicolas.

Hon pekade på ett sönderbombat hus och sa: ”Där bor jag.”

När ryssarna kom till Irpin i början av mars hade kvinnan och sonen gömt sig i källaren, i ett trångt utrymme. Hennes man hade inte fått plats, och blev kvar på övervåningen. Det var sista gången hon såg honom.

Enligt kvinnan ska han ha blivit bortförd av ryska soldater. De ville veta om han tjänstgjorde inom militären eller om han var kapabel att göra det, berättade hon. Maken var dock ingen soldat. På grund av en tidigare huvudskada hade han sluppit militärtjänst.

I dag vet kvinnan inte var han är, eller om han ens är vid liv.

– Det är därför hon har stannat kvar. Om han kommer tillbaka, säger Simon.

Hämtar döda kroppar vid frontlinjen

Nicolas, Peder och Simon berättar att de är djupt imponerade av lokalborna.

– Om de inte har någonting annat så har de i alla fall viljan att fortsätta. Hoppet och styrkan hos dem går knappt att beskriva, säger Peder.

Nicolas berättar om en ukrainsk kvinna som fem dagar i veckan åker från Lviv i västra Ukraina – till frontlinjen i öst. Där delar hon ut medicin till sjukhusen och mat till soldaterna.

På vägen tillbaka lastar hon sin bil med döda kroppar, som hon sedan tar med tillbaka till Lviv.

– För att de ska få en riktig begravning, säger Nicolas.

Svenska bussarna har nu som ambition att ge henne en kylbil. Tidigare har det varit kallt ute, och de långa bilresorna har inte varit ett problem.

Men nu börjar det bli varmt.

– Det sista ukrainarna vill är att bli bortglömda. Att alla de liv som skördats ska försvinna i tomma intet. Deras historier måste leva vidare, säger Nicolas.