”Det här har alltid varit min drömroll”

I fjol var Emmi Christensson, 30, på väg att börja söka vanliga jobb. Men ett samtal från West End förändrade allt. Nu lever hon sin dröm som Sveriges nya musikalstjärna i London.

helskärm

Publiken står upp och jublar i den 118-åriga Her Majesty’s Theatre i London. Tre våningar av musikalfans från hela världen har just fått se en av historiens största uppsättningar, "Fantomen på operan", som gått där sedan världspremiären 1986. I centrum, i en stor peruk med blonda lockar och blombuketter i famnen, står en tjej från Vessigebro utanför Falkenberg. Sveriges nya musikalstjärna heter Emmi Christensson, spelar huvudrollen Christine Daaé – och lever sin dröm.

– Det här är det största jag ens kunnat fantisera om inom musikalvärlden. Det här har alltid varit min drömroll, så det är sjukt att det har hänt egentligen. Från en by med två tusen invånare och hit – att jag faktiskt har klarat det.

Bestämde sig i tonåren

Det är några timmar tidigare och Emmi sminkar sig i sin loge. Spegeln kantas av kort från vänner, familj och fans. Hennes stora, färgglada och jättetunga 1800-tals- klänningar hänger på ett räcke.

– Jag råkade välta det en gång och kunde inte få upp det igen, skrattar hon.

Utanför fönstret ligger Piccadilly Circus. Scenen är ännu närmre – 20 sekunder genom ett stort korridornätverk. Men vägen till en av musikalvärldens mest anrika arenor har varit betydligt längre än så.

Emmi förstod tidigt att det var musik hon ville hålla på med. Pappa Roland spelar flera instrument, storasyster Malin är operasångerska och Emmi tog som barn lektioner i cello, piano och sång.

– På högstadiet började jag tycka om att sjunga musikal och på gymnasiet tog jag dans- och teaterlektioner. Då någonstans så bestämde jag mig för att jag ville ge det ett försök på riktigt, säger hon.

Emmis första jobb var i "Sound of music" på Göta Lejon.

– Det var ju helt otroligt. Jag kände mig som värsta lantlollan på stan när jag kom till Söder och såg hur coola alla var, säger hon.

Efter det fick hon bland annat roller i West side story och "Les miserables" i Malmö – innan hon blev den första svensk sedan Peter Jöback att göra succé i "Fantomen på operan". Och det var Jöback själv som tipsade de brittiska producenterna om Emmi. 2012 gjorde hon sin första audition för Christine – medan Jöback, som då spelade Fantomen, tjuvlyssnande utanför. Det blev ingenting den gången, men två år senare kallades hon in till en ny audition – och fick jobbet.

– Man har alltid en känsla efter att man sökt någon roll, och efter denna audition gick jag in på toaletten, liksom skrek ut fast tyst och tänkte: ”Jag måste ha fått det här. Annars skulle de inte ha kollat så mycket på mig”, säger Emmi, som sedan september delar rollen med en brittisk skådespelerska.

Fantomen-fansen rasade

Men värvningen av svenskan var inte helt problemfri. När stjärnproducenten Cameron Mackintosh (bakom bland annat "Les miserables", "Miss Saigon" och "Fantomen på operan") såg Emmi så bestämde han sig för att brunetten Christine – en roll som skräddarsytts åt Sarah Brightman – nu skulle bli blond. Det fick många fans att rasa.

– Det har funnits forum på nätet där man diskuterat varför de gjorde mig blond. Någonstans klippte de ut mitt ansikte och provade en massa olika hårfärger på mig för att se om det kanske var så att jag inte passade som brunett, säger Emmi.

Musikalen har sett likadan ut sedan premiären för 28 år sedan. Men den kontroversiella förändringen gör att Christine nu är närmare förlagan än någonsin. Originalbokens Christine sägs nämligen vara baserad på operasångerskan Christina Nilsson (1843–1921) från Växjö som precis som karaktären i författaren Gaston Leroux verk var blond, kom från Sverige och jobbade på operan i Paris.

Sa inte ett ord på två dagar

Emmi, som blivit van att leva med ständig feedback från producenter, journalister och fans, tog hårfärgsdebatten med ro.

– Först så tänkte jag lite att det var jobbigt, att de kanske inte skulle komma att gilla min Christine, men det kände jag ganska fort att jag var tvungen att strunta i, säger hon.

Inför premiären hade hon andra problem. Efter några intensiva veckor där hon tvingats lära sig hela sin roll blev hon plötsligt tvärförkyld – fyra dagar före den jätteviktiga föreställningen.

– I vår värld är premiären den största dagen. Det är då det kommer många viktiga människor, och många som ska bedöma en. Det är det man har jobbat för. Så när jag började bli hes och förkyld och inte längre visste om jag skulle kunna göra den så var det ganska tufft.

Men Emmi blev frisk – genom att inte säga ett ord på två dagar.

– Jag var helt tyst. Min sambo förstod att det var viktigt för mig, så vi skrev lappar till varandra i stället, berättar hon.

Skriver autografer

Allt gick bra och några månader senare har även den absoluta drömrollen i en av världens främsta musikaler blivit vardag. Sambon Teo har fått jobb på ett IT-företag i London och de bor tillsammans i en liten tvåa vid Leicester Square – en minut från teatern. Som West End-artist får hon ofta skriva autografer och träffa fans efter showerna, men hon kan ändå leva ostört i den kändistäta världsmetropolen.

Om dagarna tar Emmi promenader, utforskar sin nya hemstad – och ser till att aldrig bli sjuk. Något galet partyliv är det inte tal om.

– Jag har alltid tyckt att en förkylning inte spelat så stor roll, men nu måste jag verkligen vara hemma och ta hand om mig själv så fort jag känner mig det minsta krasslig. Det är nog det värsta med jobbet, säger hon. 

En annan sida av artistlivet är den ständiga ovissheten i att hoppa mellan olika uppsättningar. Kontraktet varar till september. Då får hon se om det blir någon fortsättning på Her Majesty’s Theatre.

– Innan jag fick det här jobbet så hade jag gått på några auditions som jag inte fått. Det är så spännande i den här världen – ena

dagen kan man gå och tänka att det är kört och att man inte kommer att få några fler jobb, och andra dagen kan man sitta på ett plan till London.  

En dag ur mitt liv som musikalstjärna:

8.30: Går med sambon Teo till hans jobb vid Victoria, för att få en promenad och komma igång lite. Då går jag rakt upp från sängen – jag orkar inte göra mig i ordning!

10.00: Går hem och tar det lite lugnt, äter frukost, duschar och gör mig i ordning.

12.00: Mejlar lite – det är alltid någon som vill komma och titta eller något mer professionellt man måste ta tag i, för

man är ju också sin egen.

13.00: Träffar kanske någon för en lunch eller äter själv. Och ibland går jag och

tränar innan. Sedan händer alltid lite olika saker på eftermiddagen.

17.00: Går till teatern, gör mig i ordning, sminkar mig och sjunger upp. Jag sjunger alltid igenom Think of me, som är den första låten. Sedan äter jag kanske något litet som jag tagit med mig.

19.30: Föreställningen börjar.

22.15: Föreställningen är över. Har jag kompisar över så kanske jag går och tar en drink med dem, men annars går jag ofta hem, äter någonting, kollar på

någon tv-serie och varvar ner.

00.30-01.00: Somnar.

helskärm

Emmis bästa London-tips

Var ska du ta en öl med utsikt och var hittar du ståuppkomik? Emmi har svaren.

BAR

Baren Duck & Waffle ligger längst upp i en skyskrapa med fantastisk utsikt över London. De har öppet dygnet runt och skulle man tröttna på den brittisk-europeiska maten så ligger stället granne med japansk-brasilianska Sushi Samba.

Adress: 110 Bishopsgate, EC2N 4AY.

T-bana: Liverpool Street.

BARNMUSIKAL

"Billy Elliot" och "Matilda the musical" – fina och gripande familjemusikaler med otroligt begåvade barn.

RESTAURANG

En koreansk restaurang nära Oxford Street som har blivit en favorit. Bibigo är ett lugnt ställe med god och prisvärd mat.

Adress: 58–59 Great Marlborough Street, W1F 7JY.

T-bana: Oxford Circus.

DANSMUSIKAL

"Memphis the musical" säger alla är fantastisk. Jag har inte sett föreställningen än men det ska vara en fartfylld dansmusikal.

KAFÉ

Timberyard är ett mysigt fik där många tar med sin dator och sitter och jobbar. Det är som ett stort vardagsrum där alla hänger tillsammans.

Adress: 7 Upper St Martin’s Lane, WC2H.

T-bana: Leicester Square eller Covent Garden.

TEATERSCEN

Donmar Warehouse är det nya ”it”-stället för att testa nya föreställningar och format som senare kan gå upp på West End. De har en liten och intim scen. Jag såg "City of angels" där och det var en fantastisk upplevelse.

HUMORHÖGBORG

Om man gillar ståuppkomik så är Comedy Store det bästa stället i London att gå till.

PARK

St James’s Park är en vacker och central park med en sjö, ekorrar, pelikaner, svanar och tranor med mera. Missa inte den lilla bron i mitten av parken med utsikt mot Buckingham palace på ena sidan och stan och London Eye på andra. Där tar jag alltid min morgonpromenad.

T-bana: St James’s Park.

UTSIKTSPLATS

Golden Jubilee Bridges har den bästa utsikten över Themsen, Big Ben och London Eye.

T-bana: Embankment.

MUSIKALTEMPEL

Royal Albert Hall är en fantastisk konsertsal. Jag var där och såg en julkonsert i fjol. Vilket mäktigt ställe!

Emmi Christensson om…

… kändisskapet som musikalartist i London:

     – Jag blir inte direkt igenkänd på stan men det står ofta folk utanför teatern och vill ha autografer eller ge mig presenter. Jag tycker att det är rätt kul. Fast häromdagen var det en kille som undrade om jag ville ses och sjunga en duett med honom nästa gång han kom till ­London. Det känns lite scary att göra det med en okänd människa.

… vad hon skulle gjort om hon inte blivit musikalartist:

     – Jag skulle säkert ändå jobba med musik – kanske vara musiklärare.

… största fantom-missen hittills:

     – En gång under ett snabbt ombyte så försvann mikrofonsladden i kläderna och jag hittade den inte. Jag skulle snart in på scen så jag fick till slut rycka ut den och stoppa den bakom örat, så att den stod rakt ut. Och jag hann inte rätta till peruken så mitt vanliga hår stod ut under den på en massa olika ­ställen. Det var under en av de mest allvarliga scenerna i slutet.

… att hela tiden bli bedömd:

     – Folk är ganska skoningslösa när de skriver om kändisar och folk på scen, för det finns någon konstig känsla av att det där inte är verkliga personer. I dag har det blivit lättare för folk i publiken att spela in egna ljudklipp och lägga upp recensioner, så det är viktigt att skärma av sig och inte ta så allvarligt på att alla inte kan tycka om en.

... föreställningen som var full av missar:

     – Vi hade ju 150 Miss World-kandidater här en dag. Efteråt gick vi ut och pratade med alla och jag har aldrig tagit så många selfies som då.

Petter Larsson