Oooobama!
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-02
Presidentkandidaten har blivit superstjärna
SAN ANTONIO. När den smärte, karismatiske mannen kliver ut i strålkastarskenet på scenen står tio tusen fans upp och skriker i vild extas.
Nej, vi är inte på rockshow med U2.
Vi är på valmöte med Barack Obama.
Den demokratiske presidentkandidaten håller på att bli USA:s största superstar.
Det är fredagkväll i hjärtat av Texas, den väldiga delstat där det sista slaget i det omtumlande demokratiska primärvalet sannolikt står på tisdag.
På Verizon Amfitheater, strax norr om sjudande texmex-metropolen San Antonio, håller favoriten Barack Obama valmöte.
Men det som pågår i den vackra utomhusarenan – med en folkparksliknande scen under sluttande tak – har ingenting gemensamt med den oansenliga typ av sammankomster en svensk måhända bevittnat i Björkvik eller Almedalen.
Det har å andra sidan inte så mycket gemensamt heller med de omtalade möten samme man höll i början av året.
Då var det några tusen som samlades i gymnastiksalar i New Hampshire och Iowa för att de var nyfikna på varför det var sådan ”buzz” kring den 46-årige senatorn från Illinois.
I San Antonio köar tio tusen människor i timmar för att få vara i en superstjärnas närhet. Dagen innan var det 20 000 i Austin, dessförinnan 15 000 i Dallas.
Väckelserörelsen ”Obamania” har helt enkelt exploderat de senaste veckorna. Det handlar inte längre om det som här kallas ”rallys”. Det handlar om storslagna mastodontshower, värdiga de allra största rockstjärnorna.
Vibrerar av spänning
Det är också bara på sådana – på megakonserter med U2, Madonna och Rolling Stones – jag tidigare stött på liknande atmosfär.
Den ljumma Texas-kvällen vibrerar av spänning redan timmen innan någon ens slagit på mikrofonen uppe vid podiet. Något stort ska hända här, kan man ana bara genom att studera de ivriga, förväntansfulla blickarna i publikhavet. Något viktigt, något avgörande.
När Obama sedan joggar upp för den lilla trappan vid sidan av scenen känns och låter det precis som när en Mick Jagger sparkar igång ”Start me up” på Ullevi.
Publiken förenas i ett enda massivt, utdraget, lyckorusigt vrål.
I likhet med Jagger vet kandidaten exakt hur massorna ska tämjas också.
Närmar sig hysteri
Den magnifike estradören leder de upphetsade supportrarna i patenterade ”Yes, we can”-ramsor, han drar ner skrattsalvor med väl avvägda lustigheter om Dick Cheney och han får upphetsningen att stegra mot ren hysteri medelst suggestivt framförda angrepp på såväl Hillary Clinton som på George Bush och John McCain.
Särskilt de unga supportrarna längst fram, de som redan hunnit dansa sig svettiga till gamla souldängor under uppvärmningen, kastas ut i vild eufori.
Men som framgått av den senaste månadens omfattande analyser av unga väljare tycker de sig också se så mycket mer än bara en presidentkandidat under den jättelika ”Change”-banderollen i scenfonden.
De ser något de aldrig varit i närheten av under sina korta liv. En idealist. En symbol för förändring. En ny tids John F. Kennedy.
Och en ljummen vårkväll i Texas kan man konstatera att när den sortens stämningar sätts i rörelse, då förvandlas politiker till superstars.
Aftonbladets