Manifestation mot ändrade domen: ”Mamma är inte bara misshandlad, hon är död”
Uppdaterad 2023-04-03 | Publicerad 2023-04-02
HUDIKSVALL. En 52-årig man dömdes i januari till livstids fängelse för att ha mördat sin sambo, Jeanette.
Men i veckan sänkte hovrätten straffet till sju år, och ändrade domen till synnerligen grov misshandel.
– Jag känner bara ilska, säger Margareta Källsten som manifesterade mot domen.
Sången uppifrån scenen får folkhavet i centrala Hudiksvall att stå helt tyst. Vissa med sänkta huvuden.
”Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?”
– Mamma är inte bara misshandlad, hon är död, säger Nathalie i mikrofonen, vars mamma Jeanette hittades död i sin bostad utanför Hudiksvall den 9 juli 2022.
Den 52-årige sambon dömdes i tingsrätten för att genom kraftigt våld mot huvudet ha orsakat hennes död. Dessutom hade han bland annat brutit tio av Jeanettes revben och skadat flera inre organ, genom sparkar och slag, enligt domen.
Kan inte utesluta förgiftning
Men domen överklagades och togs upp av hovrätten.
I deras bedömning råder det inget tvivel om våldet som 52-åringen utsatt Jeanette för. Däremot ansåg rätten att det inte var ställt utom rimligt tvivel att det var just våldet som orsakade Jeanettes död.
Hovrätten menar att det inte är uteslutet att Jeanette i stället skulle kunna ha dött av läkemedelsförgiftning. Hon hade nämligen höga halter av ett läkemedel i blodet.
Enligt rättsläkarens bedömning var det våldet mot huvudet som gjorde att Jeanette dog. Samtidigt säger rättsläkaren att den höga halten av läkemedlet, i kombination med alkohol, i sig skulle kunna vara dödlig.
Baserat på den informationen från rättsläkaren drog hovrätten slutsatsen att ”...det ändå finns ett visst utrymme för att döden kan ha orsakats av en förgiftning...”.
Hovrätten ändrade domen från mord till synnerligen grov misshandel och sänkte straffet från livstid till sju års fängelse.
– Om man ska döma någon för att ha orsakat en annan människas död får det inte råda något rimligt tvivel om att dödsorsaken är den som åklagaren har påstått. Här fanns ett rimligt tvivel, säger hovrättsrådet Hanna Hjorth i ett pressmeddelande.
– Åklagaren påstod att kvinnan avlidit till följd av skador i storhjärnan som hade orsakats av den åtalade mannen. Vi bedömde dock att utredningen lämnade utrymme för att döden i stället hade orsakats av läkemedelsförgiftning och att det därför fanns ett rimligt tvivel om att dödsorsaken var den som åklagaren påstått. Mannen kunde redan av den anledningen inte dömas för mord eller grovt vållande till annans död, skriver hovrättsrådet Fredrik Johnsson i ett mejl till Aftonbladet.
– Den första domen tyckte jag var rättvis, den andra är fruktansvärt orättvis. Jag känner bara ilska och att när ska förövarna verkligen få stå för vad de har gjort? Hon var så levnadsglad och omtänksam, och så ska en sån skitstövel ställa till med så mycket elände, säger Margareta Källsten, 70, före detta granne till Jeannette.
Har du någon förståelse för orsaken till att hovrätten ändrade domen?
– Det ska ju inte råda några tvivel. De anser att det var tvivel, men jag anser inte att det var det, och jag tror många med mig inte anser att det var tvivel, säger hon.
”Man måste jobba med männen”
En annan person som kommit hit för att stötta är Madelene Wester, 37. Hon var avlägsen kollega till Jeanette.
– Det är fruktansvärt det som hänt, och att rättssystemet inte fungerar som det borde. Att domen ändrades känns sämst. Jag tycker de borde pröva om det. Göra om och göra rätt, säger hon.
När Lars Berglund, 67, kom till manifestationen blev han tårögd av att se uppslutningen.
– Det här handlar inte bara om Jeanette det handlar generellt om mäns våld mot kvinnor, säger han.
Han blev extra glad att se många män på manifestationen, eftersom han ser att män i låg grad engagerar sig kring mäns våld mot kvinnor.
– Det här är inte en kvinnofråga utan en fråga minst lika viktig för män. Man måste se över lagstiftningen, men man måste också jobba med männen, det tycker jag är en brist. Vi har startat en mansgrupp här i Hudiksvall nu, för att man måste åt orsaken, säger Lars Berglund.
”Våldet pågår 24/7”
Betty Sporrong, verksamhetsansvarig på Kvinnojouren i Hudiksvall, är en av de bakom manifestationen.
Hon tycker att svensk lagstiftning är god, men att tillämpningen inte är lika god. Och att man behöver höja kunskapen om mäns våld mot kvinnor på nämndemän, generellt inom rättsväsende, socialtjänst, myndigheter och polis.
– Kunskapsluckorna kan handla om vad man menar med systematiskt våld. Ofta säger man att det är enstaka händelser. Men våldet pågår 24 timmar om dygnet. Vi skulle behöva kunskapshöja överallt, för att ge ett gott bemötande, goda förutsättningar, och rätt stöd och hjälp, säger Betty Sporrong.
Hon oroas över hur den här domen kommer påverka andra våldsutsatta kvinnor.
– Vad sänder det här för signaler till alla dessa kvinnor som vi möter dagligen, och som vi motiverar till att anmäla. Det är fruktansvärt när jag tänker på den delen, säger Betty Sporrong.
”Kalla kårar”
Efter manifestationen berättar Jeanettes äldsta dotter Nathalie, och yngsta dotter Linn om hur skakade de blev av hovrättens dom.
– Jag vart helt tom. Allt rasade samman. Det var för jävligt. Man är tillbaka på första rutan. Det är hjärtskärande, säger Linn, 21.
– Det gick kalla kårar i kroppen. Det var en liknande känsla som när vi fick reda på att mamma var död, känslan av overklighet, och att det här kan inte vara sant, säger Nathalie, 36.
De är båda kritiska till hovrättens dom, och tycker att det är rättsosäkert att domstolarna kunde döma så olika.
– Och hur långt ska man dra ”utom rimligt tvivel”? Det här blir livsfarligt för andra när man drar det så långt att man tappar verklighetsgreppet. Det här är inte ett dödsfall till följd av hennes högre dos antidepressiva. Det är ett förövarvänligt sätt att tolka lagen. Nu kommer mamma inte räknas med i statistiken över mördade kvinnor, säger Nathalie.
”Hur mycket hon måste lidit”
Från att vara anhöriga till en våldsutsatt till att bearbeta det grova våldet som mamman utsattes för sista natten, har varit svårt berättar systrarna.
– Det som gör mest ont är saknaden av mamma, men sen är det mycket som kommer efteråt, hur man hade kunnat agera annorlunda. Och det var svårt för oss att veta vart vi skulle vända oss. Vi var rädda, mamma var rädd, säger Nathalie.
– Man tänker dagligen på hur ont hon måste haft och hur mycket hon måste lidit, under den tiden hon dog. För det tog ju en stund innan hon faktiskt dog. Att tänka att hon låg där på badrumsgolvet och hade ont och var rädd för att dö, och faktiskt inte överleva det här, det gör hemskt ont, säger Linn.
Samtidigt minns de sin mamma som en glädjespridare, sprallig och hennes goda mat.
– De morgnarna man kom ner och hon hade bakat scones till frukost och mina somrar med henne på västkusten. Det är bara fina minnen, säger Linn.
– Man saknar att höra det där gapflabbet. Det var inte något vanligt skratt, som ’hihi’. Det var ett gapskratt som hördes på fyra kvadratkilometer, säger Nathalie.
”Helt fel rikting”
Det systrarna allra helst vill är att Jeanette får upprättelse, och att 52-åringen inte kan göra samma sak mot fler kvinnor.
– Att han inte kommer ut och gör det här mot någon annan. Vi vill stäkra tilliten till rättsväsendet, det ska vara en trygg plats att bo på i Sverige. Och att det sändas ut en signal och markerar att det här är inte okej. Och ge en trygghet till andra kvinnor att våga anmäla. Men nu är vi på väg åt helt fel rikting, säger Nathalie.