Problemet kvarstår: Fler vill komma än EU är beredda ta emot
EU viker sig för Turkiets ”utpressning”
EU ger efter för Turkiets ”utpressning” därför att man inte har något val om man vill stoppa flyktingströmmen och rädda EU.
Men frågan är om uppgörelsen kommer att fungera i praktiken.
Fler vill komma än vad Europa vill ta emot.
Grundbulten i den preliminära uppgörelsen är att alla flyktingar som når Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. Turkarna går med på det eftersom EU lovar att på ett ordnat sätt ta emot en syrisk flykting direkt från läger i Turkiet för varje syrier som skickas tillbaka från Grekland.
De som ändå försöker ta sig till Grekland och sedan skickas tillbaka hamnar sist i kön för att få asyl i Europa. Principen är en in – en ut.
Ingenting är visserligen klart ännu. EU hade sin vana trogen svårt att fatta beslut under toppmötet med Turkiet i går. Avgörandet skjuts istället fram till det redan inplanerade toppmötet i Bryssel den 17-18 mars.
Tanken är att planen ska bli ett incitament för flyktingarna att stanna i Turkiet istället för att göra den farliga båtresan till Grekland.
En ordnad, välfungerande asylmigration är givetvis bättre än det kaos som råder nu. Frågan är dock om det nya systemet kommer att fungera när en ny stor flyktingvåg väntas till våren.
Väntar snällt?
Ingen vet hur flyktingarna kommer att agera. Är de verkligen beredda att snällt vänta på sin tur i flyktinglägren i Turkiet eller kommer de istället att försöka ta sig via andra vägar in i Europa?
Uppgörelsen gäller bara syriska flyktingar. Hur ska Turkiet kunna hindra övriga från att försöka ta sig till Europa om de inte har något hopp om att få asyl om de snällt väntar i flyktinglägren?
Oklart är också vad som händer när EU tagit emot det antalet asylsökande som i dag befinner sig i Grekland. Blir det stopp då? Då riskerar konstruktionen, tvärt emot vad som är tänkt, att uppmuntra folk att fly till Grekland eftersom det i så fall är enda sättet att få Europa att ta emot fler flyktingar.
Men den största frågan av alla är ändå vem som ska ta emot syriska flyktingar från Turkiet. Ungerns premiärminister har redan deklarerat att landet vägrar. Hur många fler EU-länder har samma inställning eller är beredda att bara ta ett fåtal?
Uppgörelsen bygger på att EU-länderna är beredda att enas om en gemensam fördelning av flyktingarna. Hittills har alla sådana försök slutat i fiasko.
Svårt svälja
När EU-ordföranden Donald Tusk i går självsäkert deklarerade att ”dagarna av irreguljär invandring till Europa är över” känns det mer som ett sätt att bedriva signalpolitik gentemot omvärlden än en garanti för att det verkligen blir så.
Turkiet har inte varit sena att utnyttja Europas desperation. Inte särskilt förvånande i sig. Varför skulle Turkiet hjälpa Europa när man själva redan tagit emot mer än 2,5 miljoner flyktingar?
Givetvis vill man ha något i gengäld. Mer pengar går kanske att hacka i sig för EU-länderna men kravet på att snabba på förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap är svårare att svälja.
Hur ska EU moraliskt och politiskt kunna motivera att man öppnar upp vägen in i EU samtidigt som Turkiet grovt bryter mot press- och yttrandefrihet? I helgen tog staten över landets största oppositionella tidning. I dag en nyhetsbyrå. Redan är landet ett av de i världen som fängslar flest journalister.
Konstiga signaler
Överhuvudtaget rör sig Turkiet alltmer i auktoritär riktning. Att i det läget snabba på processen om ett EU-inträde sänder väldigt konstiga signaler.
Men Europa känner att man inte har något val. Flyktingkrisen har visat sig vara EU:s värsta kris hittills med potentialen att riva ner allt det unionen så mödosamt byggt upp under många år.
Då får de fina principerna ge vika för den stenhårda verkligheten.