Lennart, 84, låg helt uttorkad på hemmet

Britt Peruzzi

Dottern Catrin anmälde landstinget - och fick rätt

Lennart Jonsson, 84, var multisjuk och under läkaruppsikt.

Trots det drabbades han av grav uttorkning.

– För att kunna ta blodprov på honom på sjukhuset var de tvungna att vätska upp honom först, säger dottern Catrin Jacobsson.

Lennart Jonsson var en naturmänniska som älskade skog och jakt.

– Han var ofta ute med stövare, men ibland blev han bara sittandes med en kopp kaffe i skogen, berättar dottern.

Den pensionerade byggnadsarbetaren och änklingen var svårt sjuk i diabetes typ 2 som hade lett till njurbesvär. Han värdesatte därför högt att kunna bo kvar hemma i Älvsbyn sex mil utanför Luleå.

Men efter två blödningar i huvudet och flera fall blev han inlagd på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Efter sjukhusvistelsen placerades han på ett korttidsboende och slutligen på äldreboendet Ugglan i Älvsbyn.

– Hösten 2015 fick pappa svåra smärtor i höger ben, hans socker åkte jojo och han hade ett stort sår på hälen. Han blev också illamående, berättar dottern som i efterhand förstått att allt hängde ihop med uttorkning.

– Pappa blev uttorkad för att man satt in olika mediciner mot smärtan i hälen. Till följd av det blev han illamående och uttorkad.

”I princip medvetslös”

Det har gått två månader sedan hennes pappa gick bort och hon plågas dagligen av tankarna på hans sista tid.

– Några dagar före Lucia började pappa kräkas. När jag kom dit satt han i sin rullstol men han hörde mig inte, trots att jag smärtstimulerade honom. Jag ringde efter sjuksköterskan som tog blodtrycket 80/90. Pappa var helt uttorkad.

Enligt Catrin hade sjuksköterskan flera gånger uppmärksammat jourläkarna på pappans tillstånd, men den här gången blev han snabbt inlagd.

Diagnosen: akut njursvikt till följd av kraftig uttorkning.

– Pappa var alldeles grå i ansiktet, huden stannade, och han var i princip medvetslös.

Kroppen i obalans

Dottern, själv undersköterska i Luleå, hade då påtalat vikten av en vätskelista. Framför allt borde ansvarig personal, menar hon, ha sett helheten – diabetes, bensår, mediciner och illamåendet.

– Det hjälper inte om personalen på boendena gör allt i sin makt när samverkan med sjukvården inte fungerar. Att ingen såg, att inte ens läkarna kom och tittade på pappa.

Lennart Jonsson hade under lång tid fått prova olika mediciner med resultatet att kroppen var i obalans.

– Ingen läkare tog reda på vilken grundsjukdomen var utan man släckte bara bränder här och nu. Det som ordinerades utvärderades aldrig.

Catrin Jacobsson anmälde Norrbottens läns landsting till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som gav henne rätt på flera punkter. Bland annat skriver man i beslutet:

”...uttorkningsproblematiken pågick under längre tid som resulterade i en allvarlig uttorkning.”

”Se hela människan”

IVO kritiserar också att hälsocentralens läkare endast vid ett tillfälle hade direktkontakt med patenten ”vilket enligt IVO inte är inom ramen för omsorgsfull vård med hänsyn till patientens hälsotillstånd”.

Verksamhetschefen vid hälsocentralen skriver i sitt yttrande att hon efteråt haft en genomgång med läkarna om vikten av fysiska ronder. En mycket liten tröst, menar Catrin Jacobsson.

– Jag litar på och har förtroende för sjukvården, det inträffar misstag och ingen är perfekt. Men att se till hela människan är väldigt viktigt, särskilt mot en människa som kanske inte längre har den verbala förmågan kvar.

Det stora problemet är stafettläkarna, anser dottern.

– Om läkarna tog reda på mer om sina patienter skulle detta inte hända. Jag blir så ledsen över nonchalansen.

Lennart Jonsson gick bort 10 september, 85 år gammal, i sviterna av metastaser på ryggraden och en nackkota som hade en total fraktur men inte upptäcktes i tid.

– Pappas enda smärtlindring innan han kom in var Panodil så alla förstår att han med metastaser i ryggrad, lunga och bröstben måste ha haft fruktansvärt ont.

Catrin understryker att hon och hennes bror är tacksamma för all omsorg pappan fick de sista dagarna.

Två dagar efter röntgenfyndet somnade Lennart Jonsson in, med sin dotter Catrin bredvid sig.

– Jag skulle aldrig ha varit någon annanstans än där.