De dödas i statens namn

Carina Bergfeldt

Dödsstraffet – en exposé över en omänsklig kvarleva

Den 26 juni 2013 sattes giftnålen i Kimberly McCarthy. Klockan 18.37 dog hon.

Hon blev den 500:e fången att avrättas i Texas sedan de återupptog verkställandet av dödstraff 1982.

Aftonbladets Carina Bergfeldt har besökt fängelset i Huntsville där den elektriska stolen – ”Old Sparky” – pensionerats, men där avrättningarna fortsätter i oförminskad takt.

Klockan är bara barnet när grindarna till Mountain View Unit i Gatesville öppnas och en vit van rullar ut.

I bilen sitter beväpnade vakter runt en 52-årig kvinna.

Hon är på gott humör. Skämtar med personalen.

Färden tar tre timmar och trettio minuter. Sedan svänger den vita vanen in i Huntsville, en dryg timme norr om Houston. En småstad som är mest känd för att vara Sam Houstons födelseort – och för att vara USA:s avrättningshuvudstad.

Ingen annanstans mister så många fångar livet som just här.

Kvinnan som åker förbi demonstranter hållandes plakat och in genom grindarna till tegelbyggnaden klockan tolv på dagen den 26 juni 2013 är inget undantag. Hon ska snart bli historisk på ett sätt få avundas. Nummer 500.

Den dömda mördaren Kimberly McCarthy möts på gården till Walls Unit av fängelsedirektören James Jones, en präst och fyra vakter.

Hon har sex timmar kvar att leva.

Den som slår ihjäl en människa ska straffas med döden.

2 Mosebok 21:16

Under de senaste tvåhundra åren har Texas gått från hängning till elektriska stolen till totalförbud till giftinjektion. Från 1819 och fram till 1923 genomförde delstatens olika distrikt sina egna avrättningar genom hängning, totalt 390 stycken, utan någon större inblandning av staten.

1923 beslutades det att alla avrättningar skulle ske i Huntsville, med hjälp av den elektriska stolen. Hantverkare som satt i fängelset fick det föga hedersvärda uppdraget att konstruera dödsmaskinen. En kreation i trä som döptes till Old Sparky. Första gången den användes var den 8 februari 1924, när fem fångar i rad fick sätta sig i den.

Old Sparky hann döda 361 fångar innan 30-årige Joseph Johnson Jr blev den siste mannen av dö i stolen den 30 juli 1964.

Sedan, tolv år av heta debatter. I den amerikanska högsta domstolen hade man börjat argumentera  om huruvida dödsstraffet vållade onödigt lidande gentemot den som skulle dö. Under en period 1972 till 1976 var dödsstraffet de facto olagligt och de 52 män i Texas som då hade dödsdomar över sina huvuden fick dem omvandlade till livstidsstraff. Men folket var inte nöjda. Något fattades i rättssystemet. 1976 återinfördes dödsstraffet i Texas och året efter antog man dödlig injektion genom tre droger som verkställningssätt, för att hindra onödigt lidande.

Det skulle dock dröja ytterligare sex år innan delstaten faktiskt gjorde slag i saken.

– Jag började jobba på fängelset i Huntsville 1971, säger Jim Willett.

– Då fanns det inte på kartan att vi faktiskt skulle avrätta någon. Det var helt otänkbart.

Men natten mellan den 6 och 7 december 1982 var det dags. Jim Willett fick uppdraget att stå och vakta likbilen inför den stundande avrättningen.

– Jag minns att jag tänkte att ”det här händer verkligen. Vi kommer att göra det”, säger han.

En dryg timme senare såg han på när den dömde mördaren Charlie Brooks kropp rullades ut från  fängelsets grindar och kördes iväg mot ett närliggande bårhus.

Det var över.

Texas var – återigen – en delstat som visade att det var fel att döda, genom att döda.

Jim Willett visste det inte då, men han skulle fortsätta arbeta på Walls Unit i ytterligare nitton år. Under den tiden skulle 244 män och kvinnor avrättas i fängelsets dödskammare. 89 av dem på hans direkta order.

Frågan kom när han hade arbetat på fängelset i ett kvarts sekel.

Han sa nej.

Det fanns inte en chans att han ville bli fängelsedirektör. Vara den som såg till att fängelset avrättade människor.

Han gick hem och berättade om erbjudandet för sin fru. Hon satt tyst och lyssnade.

– Det beslutet är mellan dig och Gud, sa hon till sist.

Jim Willett pratade med Gud. I flera vändor. Tills han kom fram till att delstaten Texas hade fattat beslut om att avrätta människor utan hans inblandning. Att samhället var bödeln. Och att avrättningarna skulle ske med eller utan hans assistans, men att om han var på plats så kunde han tillföra värme och värdighet.

Så till sist tackade Jim Willett ja till att bli fängelsedirektör i Huntsville.

– Jag var ett nervöst vrak min allra första avrättning, berättar han.

– Jag hade aldrig sett en människa dö förut, jag visste inte riktigt hur det skulle vara. Och det var inte bara jag som var ny på jobbet, det var en ny person som skulle sätta in nålen också. Det var en massa krångel. Men till sist var det dags. Jag ger signalen och bödeln startar avrättningen. Men plötsligt säger mannen på båren till mig att "fängelsedirektören… nålen hoppade ut". Jag lutar mig över honom och jag ser att han har rätt och att giftet åker ut på golvet. Det var kaos. Vi drog för gardinerna till åskådarrummen, skickade ut alla vittnen. Tog ett par djupa andetag. Kallade in sjukvårdspersonalen på nytt. Vi fick börja om från början och andra gången gick det.

Jim Willetts jobb som fängelsedirektör var att följa fången varje steg på vägen de där sista skälvande timmarna. Ta emot honom när han kom. Se till att de höll sig lugna. Att de behandlades med respekt. Att de fick ringa sina familjer. För de som rökte smög han ibland in en sista cigarett. Allt för att göra det så bekvämt som möjligt fram till det ögonblicket.

Stunden då det var dags.

Signalen han använde var densamma som fängelsedirektören innan honom hade haft. Jim Willett lutade sig fram, bad fången säga sina sista ord, och när fången tystnat tog Jim Willett av sig glasögonen. Det var signalen till bödeln i rummet bredvid att trycka på knappen så att giftet gick in i den dödsdömdes kropp.

Ett diskret och bra sätt, tyckte Jim Willett. Åtminstone tills han satt med en fånge som skulle avrättas och småpratade några timmar innan det var dags. Sin vana trogen frågade han mannen vad som skulle bli hans sista ord, eftersom Jim Willett inte ville råka starta giftinjektionen om mannen inte var färdig.

– Du kommer att märka när jag är klar, sa mannen och skrattade.

– För då säger jag: Fängelsedirektören, du kan ta av dig glasögonen nu.

– Jag blev otroligt förvånad och reagerade på ett mycket dåligt sätt. Nästan hotfullt sa jag till honom att ”det låter du bli”. Det var otroligt dumt sagt av mig, säger Jim Willett. Jag blev så ställd.

Efter den avrättningen åkte fängelsedirektören till en elektronikkedja och köpte en fjärrkontroll som han sedan den dagen hade i fickan. Med en knapptryckning tändes då istället en lampa inne hos bödeln, som signal att det var dags.

89 dödsdömda fångar gick med Jim Willett in i det där rummet. 86 av dem frivilligt. Två bars in. En släpades. Ingen av dem kom ut levande.

– Jag har egentligen inte så mycket emot dödsstraffet, men jag tycker att de är sorgligt varje gång vi genomför en avrättning. Du vänjer dig, men du tycker aldrig om det, säger han.

Men om någon slår en annan med ett järnföremål, så att döden följer,

då är han en mördare, och en mördare skall straffas med döden.

4 Mosebok 35:16

Av de 89 som gick mot sin död tillsammans med Jim Willett var 88 män, och en kvinna.

Kvinnan som avrättades var Betty Lou Beets, en 62-årig fembarnsmamma.

Det var den 24 februari 2000 och Jim Willett vaknade nervös.

– Året innan jag tillträdde så avrättades Karla Faye Tucker i Huntsville, säger Jim Willett.

– Det var väldigt speciellt. Ingen kvinna hade avrättats i Texas på 135 år, sedan 1863. Och Karla Faye Tucker var en pånyttfödd kristen med en bubblande personlighet. Hon var glad och varm och trevlig och folk tyckte om henne. Det var en massa uppståndelse runt hennes avrättning och enorma protester. Alla som var inblandade påverkades. Fängelsedirektören slutade efter det. Bödeln genomförde aldrig något mera avrättning. En av de fem som spände fast henne slutade omedelbart efter. Det var tufft för alla inblandade och när jag gick till jobbet den där dagen år 2000 var jag nervös. Orolig att det skulle bli samma sak för mig.

Men han oroade sig i onödan, säger han.

– Hon hade en ganska otrevlig personlighet, Betty Beets. Var någon form av svarta änkan, hade dödat, och försökt att döda, flera av sina fem män. Hon bad inte om någon sista måltid, ville inte säga några sista ord, och jag vet att när jag gick hem den kvällen, när avrättningen var över, så tänkte jag att det inte var särskilt annorlunda jämfört med att avrätta en man.

Avrättningarna var betydligt jobbigare när det var människor som han omedelbart tyckte om. Som Richard Foster, en 47-årig man som rånmördade en butiksägare.

– Det var pastorn som träffade honom först. När jag var på väg dit sa han till mig att ”du kommer att gilla honom” och det gjorde jag verkligen. Han var glad och skrattade och skojade och hade en bra attityd.

När det var dags att dö gick Richard Foster in i rummet, lade sig på britsen och lät de fem männen som lystrar till namnet ”The Tie-down team” spänna fast honom, fortfarande på gott humör.

– Plötsligt säger han ”Tusan också, jag önskar att jag hade haft med mig en godis in hit, jag är verkligen torr i munnen”. Och det låter så genuint att vi alla reagerar. Och bakom mig står bödeln – även om Richard Foster inte vet om att det är han som är bödeln – och han tar fram en godisbit ur sin ficka och sträcker fram den till pastorn. Pastorn tar godisen, vecklar ut den ur sitt papper och går fram till Richard Foster som gapar med munnen så att pastorn kan släppa ned godiset.

Jim Willett beskriver hur den dödsdömde börjar suga och mumsa frenetiskt på godiset och att det precis där och då slår fängelsedirektören vilken sorts godis det var som mannen fick. En tablett för andedräkten som kallas ”Lifesaver” (livräddare).

– Så jag säger till honom ”Foster, fick du precis en livräddare?” och han svarar ”Ja, fängelsedirektören, det fick jag. Och jag suger och jag suger på den men jag vet inte om den hjälper”.

Jim Willett skrattar åt minnet.

– Han avslutade sitt sista uttalande med att vända blicken mot mig och säga ”Direktören, jag är redo.”

Alla fångars sista uttalande skrivs ned och sparas för eftervärlden, som en del i Texas rättssystem.

Vid ett skrivbord i Huntsville sitter Jason Clark, informationschef för Texas fängelser.

Han har haft sitt jobb i sju år. Och varit på varenda avrättning under den tiden. Han vet inte hur många det är. Han har valt att inte hålla räkningen.

– Det skulle bara kännas makabert att veta hur många människor man har sett när de dör, säger han.

Vid den dödsdömdes brits hänger en mikrofon från taket. Det som sägs i rummet går direkt in till ett rum där minst tre personer sitter och skriver ned vad som sägs, för att garantera att det citeras korrekt. Inga bandinspelningar från avrättningarna får sparas, av hänsyn till de som avrättas.

De flesta är väluppfostrade, säger Jason Clark.

Några har prisat Allah. Många åberopar Jesus. Tre män använde sin tid till att hylla olika idrottslag, medan andra valde att bekänna sina brott.

– Många säger att jag inte begick de här morden, men jo, jag gjorde verkligen det, sa Elroy Chester sekunder innan han blev den 499:e fången att avrättas i Texas efter att dödsstraffet återinfördes.

– Det var det jag hade att säga. Fängelsedirektören, du kan fortsätta.

Men allt var inte allvar. Carroll Parr, som dömts till döden för att ha mördat en man över lite växelpengar, valde att helt enkelt citera Arnold Schwarzenegger:

”I'll be back”.

Jason Clark säger att det ibland är tufft att bevittna avrättningarna för att i sin tur kunna ge detaljer till pressen bara minuter senare.

– Men då tänker jag bara på offrens familjer, och då blir det lättare.

– Det är ju mycket för deras skull. För rättvisan.

Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand,

fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.

2 Mosebok 21:23-25

Stämmer det?

Varför finns dödsstraffet – egentligen?

– Öga för öga. Det skrämmer dem, säger tulltjänstemannen på flygplatsen i Houston som undrar över syftet med Aftonbladets besök i ”The Lone Star State”.

– Det finns för rättvisans skull, säger Jason Clark, informationschefen på Texas fängelser.

– Det finns för att det står i Bibeln. ”Därför skall jag, så sant jag lever, säger Herren Gud, spilla ditt blod, och blod skall förfölja dig. Genom blod ådrog du dig skuld, därför skall blod förfölja dig.” Jag ser det som en order. Spiller du någons blod kommer även ditt blod att spillas, säger före detta fängelsedirektören Jim Willett.

– Dödsstraffet finns för att vi är barbarer, säger mamman till en mördad flicka.

– Det finns för att vi ska kunna få ett avslut, säger systern till samma mördade flicka. 

– Det finns för att människor verkligen hatar mig, säger en man på death row som snart ska dö.

Flera stora undersökningar har gjorts om dödsstraffets avskräckande effekt de senaste åren. Bland annat FBI, FN och anrika Columbia Law School har genomfört stora undersökningar och kommit fram till samma slutsats:

Det är inte avskräckande.

Tidskriften Journal of Criminal Law and Criminology publicerade i januari en undersökning gjord bland landets ledande kriminologer. Av dem svarade 88 procent att dödsstraffet inte hade en avskräckande effekt och nästan lika många, 87 procent, sa att antalet mord i de delstater som tillämpar dödsstraff inte skulle öka om man slopade det.

Av USA:s 50 delstater är det i dag 32 som har dödsstraff. De 18 som inte har det har alla – med undantag för Michigan – lägre mordstatistik än de delstater med dödsstraff i USA.

Flest mord begås i Louisiana, Missouri och Alabama, som alla tillämpar lagens strängaste straff.  

– Det säger sig självt att det inte är avskräckande, säger Vaughn Ross, som tillbringat tolv år på death row för ett dubbelmord.

– Om det vore avskräckande med dödsstraff så skulle det ju inte finnas några fångar på death row efter den första avrättningen, för då skulle alla ha skrämts att låta bli. Det faller på sin egen orimlighet.

Men om siffrorna säger en sak, var kommer den då ifrån, den här djupt rotade råttan i pizzan-liknande myten att människor skulle avskräckas från att begå brott genom att riskera dödsstraff?

Svaret: Från Buffalo.

Det var 1975 som Isaac Ehrlich, professor vid universitetet där, skrev en artikel där han hävdade att varje avrättning räddade åtta oskyldiga liv. Det fanns ingen statistik eller andra siffror som byggde påståendet, men resultatet blev explosionsartat.

Under veckorna som följde publiceringen citerades han i tv-soffor, radioprogram och nyhetssändningar. Och fortfarande, nästan fyrtio år och otaliga undersökningar senare, är det den artikeln som stannar kvar. Inte de statistiska undersökningarna som bevisar motsatsen.

Ett annat argument för dödsstraff är att det är kostnadseffektivt. Även det motbevisas av Columbia Law School, som i en undersökning visar att genomsnittskostnaden för en fånge som döms till livstids fängelse utan chans till benådning är knappt sju miljoner kronor.

En dödsstraffsfånge kostar mellan 17 och 35 miljoner kronor. Bara advokatkostnaderna är tre gånger så dyra som hos livstidsfångar.

I en tid av besparingar ställer sig Columbia University frågan vad staten ska lägga pengar på.

Fyrtio miljoner för att avrätta två fångar, eller samma summa på att hålla sju människor bakom lås och bom för evigt?

En liknande uträkning har gjorts i delstaten Indiana, av The Indiana Legislative Services Agency. Deras resultat var att om man skulle omvandla alla delstatens dödsdomar till livstidsstraff skulle man spara 260 miljoner kronor på ett bräde.

Men löften om pengar lockar inte Texasborna att ändra sin inställning till dödsstraffet.

En gallupundersökning från i fjol visar att 73 procent av de tillfrågade är för dödsstraff, 21 procent är emot. En liknande undersökning i Sverige gjord 2013 visar att siffrorna här är helt spegelvända. 24 procent av svenskarna är för dödsstraff, över 70 procent är emot.

– Jag tror att vår process fungerar alldeles utmärkt, sa delstatens guvernör Rick Perry, under sin misslyckade presidentvalskampanj 2012, när han försvarade delstatens höga antal avrättningar.

– Du kanske inte håller med, men vi tror på vår form av rättvisa.

Rick Perry tillhör de förstnämnda 73 procenten. Har suttit på sin post genom de senaste 254 avrättningarna och är den guvernör som benådat minst människor genom historien.

– Det är nog lite den där cowboymentaliteten som vi är födda med, säger Jan Brown, 67.

Hon tillhör de sistnämnda 21 procenten.

– Det är kluvet för mig, för jag är en dödsstraffmotståndare som själv har gagnats av dödsstraffet.

För 14 år sedan stod hon själv inne i dödskammaren på Walls Unit i Huntsville och tittade på honom där han låg, fastspänd på båren.

James Otto Earhart.

Mannen som så brutalt hade mördat hennes nioåriga dotter tolv år tidigare.

– Ingenting i världen hade förberett mig för den sekunden när han dog… Det var som att en tyngd släpptes från mig. Jag kippade efter andan. Du vet när det känns som att något bara tynger och tynger ned dig? Under en kort sekund där så släppte allt. Jag blev otroligt förvånad över känslan. Jag skäms lite över den. Jag vill inte vara en person som hatar.

Hon säger att hon vet att det inte går ihop.

– Därför säger jag så som jag nyss gjorde. Att jag är en dödsstraffmotståndare som gagnats av dödsstraffet. Jag kan inte förklara det bättre. Det är känslor. Känslor är inte alltid logiska.

Hennes dotter är däremot helt övertygad om vad hon känner. Angel Kirtland, som förlorade sin syster en majdag för 26 år sedan, tycker att dödsstraffet är bland det bästa med hennes hemstat.

– Han flämtade till precis när han dog. Det lät lite som när du har astma och inte kan andas. Det ögonblicket, när livet gick ur hans kropp, kände jag rättvisa. Det betydde allt för mig att han dödades. Jag skulle ha dödat honom själv om jag kunde, om staten Texas hade gett mig immunitet. Hon säger att en våg av lättnad sköljde över henne där och då.

– Att han dog var en nödvändighet för att jag skulle kunna sörja. Han hörde min systers sista andetag, jag hörde hans. Jag kände att det var över. Jag tyckte bara att det var synd att han fick leva tolv år innan han dog, den möjligheten fick inte min syster. Han borde ha avrättats mycket tidigare.

Var det hämnd? Öga för öga?

– Det var rättvisa.

Var och en som inte lever efter din Guds lag och konungens lag skall dömas med största sorgfällighet: till dödsstraff, till prygel, till böter eller till fängelse.”

Esra 7:26

Och under en veckas resa genom delstaten Texas är det samma gäng synonymer som kommer tillbaka.

Om och om igen.

En tyngd som försvinner.

En lättnad.

Rättvisa.

Guds vilja.

Ett avslut.

Och nu, den 26 juni, är det dags för ännu ett avslut. På Kimberly McCarthys liv.

Medan hon sitter i sin cell och äter pepparbiff, potatismos med brunsås, grönsaker och vit chokladtårta, så har Donna Aldred lämnat sitt hem i Dallas och börjat den tre och en halv timme långa bilresan mot Huntsville.

För henne har dagen kommit som hon har väntat på sedan den 21 juli 1997, när hon fick ett samtal om att hennes mamma mördats. Hon minns hur hon satte sig i bilen och körde till moderns hem, bara för att se mammans blod blandat med socker på trappan upp till huset.

– Jag minns att jag bara skrek. Inget annat, bara skriket, säger hon till Dallasbaserade tv-kanalen News 8.

Hennes 71-åriga mamma hade attackerats i sitt hem av sin granne, den då 36-åriga Kimberly McCarthy som knackat på under förevändningen att hon behövde låna socker. Den pensionerade läraren hade gått och hämtat en kopp och öppnat dörren. Attacken var brutal och omedelbar. Med hjälp av en slaktarkniv skar Kimberly McCarthy av den åldrande kvinnans fingrar för att stjäla hennes vigselring, innan hon till sist dödade henne med en kandelaber.

– Under lång tid… varje gång jag plockade upp ett vasst föremål tänkte jag på hur min mors fingrar höggs av medan hon fortfarande levde, säger  Donna Aldred.

– Det förstörde min tro på mänskligheten. Det kändes som ett djupt, djupt, mörkt hål som jag var i.

När Donna Aldred kommer fram till Huntsvillefängelset har det gått 16 år.

Hon väntar i ett rum tills Jason Clark hämtar henne och de övriga anhöriga klockan sex. De förs in i vittnenas avdelning i dödskammaren och gardinerna dras bort.

Där ligger hon, fastspänd med bälten på kroppen.

52-åriga Kimberly McCarthy.

Hon har en nål i sin ven. I rummet bredvid står bödeln redo.

Fängelsedirektören James Jones röst kommer att bli det sista hon hör. Han lutar sig fram och frågar om Kimberly McCarthy har några sista ord. Det har hon.

– Jag vill bara säga tack till alla som har stöttat mig genom åren. Fader Campbell, tack för mitt andliga stöd. Aaron, pappan till Darrian, min son, och Mauri, min advokat. Tack alla. Det här är inte en förlust, det är en seger. Ni vet var jag är på väg. Jag ska hem till Jesus. Behåll er tro. Jag älskar er alla. Tack fader.

Hon tystnade.

Fägelsedirektören stoppade handen i fickan.

En knapptryckning.

En lampa som tänds i ett annat rum.

En bödel som trycker på knappen.

En dödlig dos av det sömngivande preparatet pentobarbital.

Tystnad.

Och slutligen, klockan 18.37:

Död.

Några minuter senare står Donna Aldred framför pressen med ett papper i handen och läser innantill.

– Min mamma var en underbar person som rycktes bort från oss alldeles för tidigt sa hon, innan Dorothy Booths gudson, Randall Browning, tar över:

– För oss spelar det ingen roll om det här var avrättningen nummer 500 eller 5 000. Det enda vi bryr oss om är den rättvisa som vi har blivit lovade att få av delstaten Texas.

Ett par kilometer från fängelset står Jim Willett och tittar på gamle Old Sparky. Efter 89 avrättningar fick Willett nog och slutade som direktör. Nu överser han istället verksamheten på Huntsvilles fängelsemuseum, där trästolen som tog 361 människoliv står uppställd.

– Jag såg familjer och anhöriga till 89 dödsoffer, sa han.

– Min personliga uppfattning är att människor kommer till fängelset med förhoppningen att nå den här saken som vi kallar ett avslut. Det är lite som när vi väntar på en julklapp, det är ofta förväntningen innan som är större än själva presenten. Många som jag såg i det där rummet fick nog inte riktigt vad de hade hoppats på i form av rättvisa och avslut. Jag hoppas att den här familjen faktiskt får någon ro av det. Men i ärlighetens namn är avrättningar bara sorgliga.

Du gav själv signalen så att 89 människor dog. Vänjer man sig någonsin vid det?

– Man vänjer sig. Men man tycker aldrig om det.