Marianne, 79, har byggt en labyrint bakom huset

Uppdaterad 2023-02-20 | Publicerad 2023-02-19

Det började med 1700 granplantor.

I dag syns Marianne Berglunds labyrint på satellitbilder.

– Labyrinter är som livet, säger hon.

Redan som barn fascinerades Marianne Berglund, 79, av labyrinter.

– I vissa veckotidningar fanns det ju någon barnsida och där var det oftast labyrinter som man skulle följa. Det fascinerade mig och jag kan inte riktigt förstå varför. Men ja, jag tyckte det var intressant. Och det är snyggt med labyrinter.

Varför man väljer att bygga en labyrint hemma kan Marianne enkelt svara på.

– Därför att jag kan. Och jag vill. Och har förutsättningar.

Hittade dansk modell

Det första försöket, för tretton år sedan, var en labyrint av buxbom-buskar.

– Men den blev gul, jag bytte ut några plantor men det blev för futtigt! Vad ska jag med en sån liten till? Då sa Anders, en av mina söner, ”men gör en ordentlig, gör en stor labyrint!”

”Jag har fått frågan vad jag ska ha en labyrint till. Men jag brukar säga att det går in på nöjeskontot. Det är som trädgårdar, man har dem för att de är vackra”.

Maken Helge föreslog att bygga labyrinten på åkermarken bakom huset, som ändå var obrukbar.

Sedan var arbetet i gång. Marianne gick ut på nätet för att hitta en labyrint att använda som modell. Den skulle vara rektangulär, det var hon säker på. Till slut hittade hon en dansk labyrint.

– Det var ungefär vad jag hade tänkt mig. Den hade formen och de här gångarna, och den var rektangulär.

Resan från 1 700 granplantor till färdig labyrint har Marianne dokumenterat i en bok.

”Inget enmansjobb”

Hon ritade upp labyrinten på rutpapper. Sedan var det bara att bestämma bredd och räkna ut hur mycket plantor som behövdes.

– Jag kände vi måste ha så brett så att vi kan gå där med rullator. Jag tänker mig att vi ska promenera i labyrinten när vi inte kan gå någon annanstans, har Marianne tidigare berättat för GP.

Marianne tog hjälp av sina matematiskt lagda barn, och labyrintbygget blev ett projekt som engagerade hela familjen.

– Jag har haft mycket hjälp. Det är inget enmansjobb, hela familjen har ställt upp på det här. Det är jag oerhört tacksam för.

Marianne ritade först upp labyrinten på rutat papper.

Utifrån ritningen drog de sedan ut blåa balsnören på åkern utanför huset, och planterade granarna efter det.

– Men det gällde att man gjorde rätt. Jag var väldigt orolig när vi hade planterat klart och jag skulle gå i den. Det hade kunnat bli fel och det hade inte varit så kul, om man inte kom ut någonstans. Men det blev... det blev som jag hade tänkt.

Driver jordbruk och bageri

Att det är just Marianne Berglund som byggt en labyrint på gården är kanske inte helt oväntat. Hon och maken Helge driver jordbruk hemma i Kungsgården utanför Sandviken. De tillverkar ekologiskt mjöl i sina två kvarnar och driver bageri och café någon kilometer bort.

Marianne håller med om att hon är en sådan person som tycker om att ha mycket för sig – och att man är sin egen lyckas smed.

– Det är som att tro att man ska vinna på lotto. Man vinner inte på lotto. Vill man uppnå något får man ta tag i det själv, säger Marianne.

– Men nu spelar jag i och för sig på lotto ibland, tillägger hon.

I labyrinten kan man både meditera och filosofera, säger Marianne.

”Folk går fel”

Det dröjde ungefär fem år innan det gick att se att det var en labyrint. Går man rätt direkt från start till mål är det en sträcka på cirka 900 meter. Den som vill är välkommen att gå i labyrinten.

– Det är mest på sommaren vi har besökare. Det har hänt att man går fel och nästan får panik. Då måste man ha hjälp – ja, precis som i livet.

 ”Mina barnbarn har sprungit igenom labyrinten och tävlat. Jag tror att rekordet är 7–8 minuter”.”

Och även om granarna vuxit till sig ordentligt nu finns planer på att bygga vidare på projektet.

– Jag tänkte bygga upp det med lite QR-koder så att man får upp på telefonen var man är, så att man får lite hjälp.

Dessutom är en labyrintkaka under konstruktion.

– Man får göra den i långpanna, kärleksmums till exempel. Sen ska jag göra en mall i plast och skära ut, som gångarna i labyrinten. Så när kakan är gräddad lägger man mallen över och spritsar kristyr över.

”Man måste ha tålamod. Det tar ett tag, minst fem år, innan man ser att det är en labyrint”, säger Marianne.

”Kan gå och filosofera”

Labyrinter är precis som livet, tycker hon.

– Man får gå olika vägar. Ibland går man fel. Då får man gå tillbaka och göra om. Blindgångar heter det ju i en labyrint, och så blir det ju i livet också i ibland.

Marianne är nöjd med att labyrinten blev så pass bra.

– Det är en speciell känsla att gå i labyrinter, som en egen liten värld. Man kan gå och filosofera och meditera. Och få lite motion. Går man fel så blir det lite längre.

– Men jag går inte ofta fel, det kan jag säga. Då måste jag vara långt borta i tanken.

Framför labyrinten står det MMX med romerska siffror – 2010, året då labyrinten anlades.

Följ ämnen i artikeln