”Får känslan av att Sveriges regering anpassar sig”
Publicerad 2023-09-17
PARIS. Danmark lanserar en ny blasfemilag och Sveriges regering vill utöka ordningslagen, allt för att stoppa koranbränningar.
Gérard Briard vet något om vad det fria ordet kan kosta och han varnar de skandinaviska länderna för att inskränka yttrandefriheten.
– Man får känslan att de anpassar sig efter påtryckningar från Iran, Saudiarabien och Pakistan, säger Charlie Hebdos chefredaktör.
Gérard Briard tar emot på ett kontor i centrala Paris, hos ett företag som upplåter plats åt honom för intervjuer. På bordet ligger veckans nummer av Charlie Hebdo, tidningen han är chefredaktör för sedan 2004. Den pryds av en karikatyr av Marockos kung i en klädedräkt av dollarsedlar. ”Skicka era gåvor till Mohammed VI, en av världens rikaste monarker och god för sex miljarder dollar” lyder rubriken. Det anspelar på jordbävningen i Marocko och landets vägran att ta emot hjälp från Frankrike.
”Osmakligt”, ”för tidigt”, ”inget att skämta om”, lyder kritiken av veckans nummer. Ungefär som vanligt, med andra ord.
Att ses på Charlie Hebdos redaktion är uteslutet av säkerhetsskäl. Satirveckotidningen görs sedan flera år på hemlig ort och Gérard Briard lever med livvaktsskydd dygnet runt, men säger att han aldrig är rädd.
– Det tjänar ingenting till att vara rädd. Men jag har accepterat att jag har skydd och då kan jag inte improvisera, gå ut för att det är fint väder till exempel. Eller, det hade jag väl kunnat, men då blir det jobbigt för de som skyddar mig. Nio av tio gånger är polisen inte överens om det vi skriver i Charlie Hebdo, men de skyddar oss ändå, för det är polisens roll i en demokrati; att skydda journalister som lever under hot.
Förra veckan lanserade Charlie Hebdo ett upprop tillsammans med ett tjugotal skandinaviska tidningar mot det danska lagförslaget att förbjuda ”olämplig behandling” av heliga skrifter. Gérard Briard och hans kollegor skriver i sin appel att införandet av blasfemilagar, som togs bort i Danmark så sent som 2017, är extremt allvarligt och ”hör hemma på medeltiden”.
– Jag säger inte att det är bra eller dåligt att bränna koranen, eller vilken bok som helst. Men man gör det alltid av en anledning. Ofta är det av dåliga skäl, det är sant. Men det kan finnas goda skäl. Det finns en dansk konstnär med iranska rötter, som river sönder koranen (Firoozeh Bazrafkan, reds anm). Hon gör det av politiska skäl, för att visa vad den här boken representerar politiskt. Det är inte vilken skrift som helst. Det är en bok som används av regimer världen över som ett politiskt redskap för social kontroll och politisk makt.
Gérard Briard menar att det danska lagförslaget handlar om att lagstifta för särskilda omständigheter och att demokratiska länder inte borde överväga sådana lagar.
– Det enda man skulle kunna förbjuda, i alla fall ur ett franskt perspektiv, är att bränna böcker helt och hållet. Man kan inte säga att det är förbjudet att bränna en viss typ av böcker, i det här fallet religiösa skrifter, för staten ska inte ha någon åsikt om religion.
På tal om omständigheter framkallar bokbål obehagliga minnen hos många européer.
– Självklart, det är något som bär på mycket dåliga minnen. Det är därför det blir debatt.
Men vi måste också fråga oss varför det blir så stökigt när man bränner en koran? Det blir demonstrationer framför ambassader, flaggor bränns. Ofta i länder där det inte finns några andra demonstrationer. Det är för att detta är de enda protesterna som tillåts av de här regimerna. Det är alltså en ytterst politisk fråga.
Den svenska regeringen har sjösatt en utredning om att utvidga den så kallade ordningslagen till att inkludera också den nationella säkerheten. Det skulle innebära att koranbränningar kan stoppas med hänvisning till hot mot rikets säkerhet. Gérard Briard tycker att det är minst lika problematiskt.
– För att man inte kan få fram mer information om vad hotet gäller. Det är ett väldigt udda argument. När man säger att man vill säkerställa allmän ordning går det att förstå, det är en av regeringens uppgifter, att upprätthålla allmän ordning för att medborgarna ska känna sig säkra. Nationens säkerhet är något annat. Det handlar om intressen, ekonomiska, geopolitiska intressen av olika slag. När man lyfter fram detta som argument får man känslan att Sveriges och Danmarks regering anpassar sig efter påtryckningar. Att man låter sig styras av önskemål från Iran, Saudiarabien och Pakistan.
Han håller inte med om att risken för terrorattentat skulle vara en förmildrande omständighet.
– Har terrorism någonsin stannat av eller slutat när man har gått med på kraven, i sig helt galna, hos de som utför de här dåden? Nej, terrorism är utpressning. Och om man ger efter för utpressning höjs priset alltid. Ingen har någonsin lyckats avvärja ett terrorattentat genom att gå terroristerna tillmötes.
Gérard Briard var inte på redaktionen den 7 januari 2015 då två tungt beväpnade män i 30-årsåldern tog sig in på Charlie Hebdos redaktion i östra Paris och avrättade delar av personalstyrkan. Bröderna Saïd och Chérif Kouachi, franska medborgare med ursprung i Algeriet, hade radikaliserats i början av 2000-talet i en moské i Paris. Två dagar efter attentatet dödades de av polis i ett industriområde i närheten, där de tagit sig in på ett tryckeri och tagit personalen som gisslan.
– Jag var i London när en massa journalister började ringa och frågade vad som hänt. Jag fick stänga av telefonen till slut, jag visste inte ens då vilka som blivit dödade. Det var på eftermiddagen när jag åkte till franska ambassaden i London som jag förstod omfattningen, säger Gérard Briard.
Tolv personer, däribland fem tecknare, två skribenter och en korrekturläsare, dödades i attacken på Charlie Hebdo och ytterligare elva skadades. Terrorattentatet blev det blodigaste i Frankrike sedan 1961. Fyra dagar senare deltog minst två miljoner människor i en marsch för yttrandefriheten i Paris, med ledare från hela världen på plats. Det är den största demonstrationen i fransk historia. Hashtaggen #jesuischarlie – jag är Charlie – hade då redan blivit etablerad runt om i världen. ”Je suis Charlie” blev också texten på förstasidan i nästa nummer av tidningen tillsammans med en karikatyr av profeten Mohammed med en tår i ögat, som kom ut redan veckan efter attentatet. Till skillnad från den vanliga upplagan på 45 000 trycktes Charlie Hebdos andra nummer för året i fem miljoner exemplar, översatt till tretton olika språk. Därefter tog redaktionen en paus i några veckor.
– Vi ville göra samma tidning, men vi var också tvungna att göra en annan, med tanke på att vi hade förlorat åtta personer. Jag vill inte gå in på detaljer, men i över ett år var det svårt. Vi fortsatte att göra tidningen, men vissa av de som trodde att de skulle kunna vara kvar klarade inte av det och lämnade. De var för traumatiserade, det var för tungt, för svårt, det är inte så konstigt, säger Gérard Briard.
Charlie Hebdo har funnits sedan 1970 och ofta haft blasfemi, att genom ord eller handlingar kränka något som anses heligt, som huvudnummer i text och bild. Men man bedriver också grävande journalistik och gör reportage. Tidningen kan betecknas som uppkäftig vänster utan att ta någon som helst hänsyn till identitetspolitik. Politiska makthavare, religiösa ledare, polisen och kändisar tillhör de vanligaste målgrupperna för tidningens satirteckningar, men Charlie Hebdo är känd för att slå åt alla håll, ofta samtidigt. Både parisiska förortsungdomar under sommarens upplopp och ukrainska soldater har karikerats på tidningens framsida under året. Några månader efter att Jyllandsposten publicerade Mohammed-karikatyrer 2005 gjorde Charlie Hebdo samma sak. 2015 publicerade man en satirteckning av den kurdiske pojken Alan Kurdi som låg drunknad på en strand i Turkiet, en förstasida som väckte mycket ont blod i Frankrike. Men det är de religiösa karikatyrerna, och framför allt de av profeten Mohammed, som skapat mest rabalder. Gérard Briard menar att det är hädelser av det viktigare slaget.
– När man hädar är det inte de troende man förolämpar, det är Guds makt man ifrågasätter och utmanar. Det är därför länder som inte alls är demokratier, utan ofta teokratier, straffar blasfemi väldigt hårt, ofta med döden. Det är tydligt att detta är vad som händer i Iran. Om en kvinna tar av sig sin slöja ägnar hon sig åt blasfemi. Hon hädar när hon tar av sig slöjan, det vill säga, hon ifrågasätter den politiska makten. Det är därför de här kvinnorna, och ibland männen, dödas. Det är inte någon liten sak.
Charlie Hebdo opererar enligt idén att hänsyn till olika gruppers känslor är underordnat uppdraget att ifrågasätta makten.
– Den europeiska idén om mänskliga rättigheter vilar på rätten att ifrågasätta vilken makt som helst, inklusive den religiösa makten. Det är detta upplysningen handlar om och i Frankrike grundar den sig i att vi högg huvudet av vår kung (under franska revolutionen). När han giljotinerades halshöggs också Gud, eftersom kungahuset ansågs ha gudomlig rätt till sin makt. Vi har religionsfrihet, rätten att tro på vilken gud man vill. Men det är som vilken annan åsikt som helst, den står inte över någon annan. Den måste kunna ifrågasättas som alla åsikter och övertygelser. Och man måste få debattera den och förlöjliga den. Detta är fundamentalt. Rätten att häda, blasfemin, är direkt kopplad till idén om makt, säger Gérard Briard.
Den franska idén om laïcité, att religionen är privatsak helt bortkopplad från offentligheten, genomsyrar hela det franska samhället.
– Det är en vänstertanke, med udden riktad mot högern och den katolska extremhögern. Fram till 80-talet, då vänstern började överge delar av sitt väljarunderlag i arbetarklassen och riktade in sig på olika minoriteter.
Finns det inte en poäng med det?
– Nej, för principen med en demokrati är att det bara finns medborgare, inte olika grupper med särställning. Medborgare, lika inför lagen, med samma skyldigheter och rättigheter inför staten. Det här är en princip som inte alltid respekteras, men då är det upp till oss att se till att den gör det.
Satirteckningen har en särställning i Frankrike som går att spåra hela vägen tillbaka till franska revolutionen 1789. På en tid då många medborgare inte kunde läsa blev bilder som driver med makthavare och kungligheter enda sättet att kommunicera med stora delar av folket. Få av teckningarna i Charlie Hebdo skulle gå att publicera i svenska tidningar, med mindre än att det skulle blåsa upp till folkstorm. Charlie Hebdos satirtecknare, många av dem veritabla superstjärnor i den franska offentligheten, väjer inte för några ämnen ”så länge det ligger inom ramen för det juridiskt tillåtna”. Då och då kliver man över den gränsen också. Tidningen har stämts vid upprepade tillfällen genom åren, och några gånger har man också fällts.
– Det finns olika sätt att opponera sig. Man kan skämta, man kan kritisera, man kan förolämpa. Sedan får en domstol avgöra om det är lagligt inom ramen för yttrandefrihet. Men man får göra det, och man bör göra det. Annars lever man inte i en demokrati längre, säger Gérard Briard.
Efter att ha publicerat Mohammed-karikatyrer 2005, anmäldes tidningen av en rad muslimska organisationer som hävdade att den är islamofobisk, eftersom den inte behandlar andra religioner på samma sätt. Charlie Hebdo vann den juridiska striden.
– Vår advokat undrade om de verkligen ville se hur vi behandlar katolicismen. Vi har ju gjort förstasidor och teckningar som är oändligt mycket mer kränkande mot katolicismen än de vi publicerat om islam. Och så visade han några av de teckningarna med Jesus och påven i rätten och det blev lite kul, för företrädarna för de här muslimska organisationerna började skratta. För att, ja, det är ju roligt med satir.
Finns det gränser för dig när politisk satir slår över i rasism och man inte längre kan skilja dem åt?
– Självklart. En karikatyr eller ett skämt om Förintelsen berättat av en jude och en nazist är inte samma sak. Det man måste fråga sig när man säger eller tecknar något är varför man gör det. För att ta exemplet med koranbränningarna, varför gör man det? Varför är tecknarens uppgift att göra tydligt.
Stoppar du någonsin en text eller en teckning i Charlie Hebdo för att den är för grov?
– Nej, vi ägnar oss inte åt självcensur. Självklart fattar vi redaktionella beslut, men vi avstår inte att publicera något så länge det faller inom ramen för lagarna. Om vi skulle ha gjort det hade det varit efter den 7 januari. Men vi gjorde inte det. De som bestämde sig för att stanna på tidningen gjorde det för att fortsätta vara de vi alltid varit.
