När hamnar Assad i Haag där han hör hemma?
Övergreppen i hans krigshärjade land är på en så skrämmande nivå att det bara borde finnas en plats för Syriens ledare Bashar-al Assad.
En cell i Haag i väntan på rättegång för brott mot mänskligheten.
Hur lång tid ska det ta innan diktatorn hamnar där?
Amnestys senaste rapport om massavrättningar nattetid i ett fängelse utanför Damascus är extremt smärtsam läsning. Det handlar om omfattande övergrepp på människor som ses som regimens motståndare.
Folk hängs nattetid i regimens fängelser efter att först ha torterats. Därefter dumpas kropparna i massgravar.
Att det pågår fruktansvärda övergrepp i Syrien är knappast någon nyhet. Vittnesuppgifterna är otaliga om de krigsförbrytelser som begås av både regimen och olika oppositionsgrupper, däribland IS och al-Nusra fronten.
Konflikten slår ständigt nya rekord i hänsynslöshet och brott mot krigets lagar.
Men den nya Amnestyrapporten visar hur systematiska och planerade regimens övergrepp är. En ständigt pågående massaker på civila på inrutade klockslag.
Tortyr signum
Det är oerhört svårt att tro att dessa krigsförbrytelser kan pågå vecka ut och vecka in utan att regimens högste företrädare skulle vara medvetena om det. Ja rentav beordra eller sanktionera övergreppen.
Krigsförbrytelserna är en del i Assads desperata försök att klänga sig kvar vid makten. Han och före honom pappan Hafez Assad har styrt Syrien med järnhand i över 40 år. Tortyr och övergrepp var regimens signum redan innan Bashar al-Assad tog över efter pappans död.
Assad vet att han och hans familjs öde är beseglat i samma stund som han tvingas bort från makten. Det finns få eller inga länder som kan tänka sig att ta emot Assad och där diktatorn skulle kunna känna sig säker för överskådlig framtid.
Krigsbrott kan handla om en enskild massaker som den begången av bosnienserbiska soldater mot muslimer i Srebrenica 1995 då 8 000 män dödades under några få dagar.
Gasa ihjäl
Men de flesta krigsförbrytelser är en ständigt pågående process som nazisternas ihjälgasning av judar under andra världskriget. Övergreppen normaliseras genom att förvandlas till en närmast industriell hantering.
Trots det som pågår finns det många människor i Syrien som stödjer Assad. De finns även här i Sverige och bland den syriska diasporan runtom i världen.
Skaran verkar ha växt sedan kriget bröt ut och skapade kaos och fattigdom. De som bor i regimkontrollerade områden kan låtsas att de lever i någon slags normalitet. De kan sitta på caféer eller gå på krogen där bomberna på sin höjd bildar bakgrundsbrus.
De vägrar helt enkelt tro på uppgifterna om regimens övergrepp eller accepterar dem i tysthet för att de ser alternativet som så mycket värre.
Dubbelhet
Omvärldens syn på Assad präglas av samma dubbelhet. Alla inser vilka fruktansvärda övergrepp hans regim begår men är samtidigt rädda för att det ska bli ännu värre om al-Qaida eller Islamiska staten tar makten i Syrien. Utsikten är försvinnande liten att de grupper som en gång startade den folkliga revolten med krav på frihet och demokrati skulle komma till makten.
Därför har världen motvilligt accepterat att Assad sitter kvar som någon slags stabiliserande faktor. Men varje gång verkligheten slår till som ett hårt knytnävsslag i solar plexus i form av människorättsorganisationernas rapporter så känns det som alla borde ta sig en ny funderare.
Det är inte för Syriens bästa som Assad sitt kvar utan för sitt eget och sin familjs och för alla de som tjänar på att han får vara kvar.
Hans maktbegär har inte bara bidragit till att ruinera hans eget land. Hade Assad avgått och låtit hålla demokratiska val hade vi sannolikt inte haft en jättelik flyktingström till grannländerna och till Europa. Vi hade inte haft ett storkrig där alla regionala stormakter plus Ryssland är inblandade. Vi hade kanske inte haft islamiska staten.
Rättvisa
Om det fanns någon rättvisa i världen skulle Assad få en enkelbiljett till Internationella brottmålsdomstolen i Haag och få sona sina brott.
Men världen är som bekant inte särskilt rättvis. Assad sitter kvar med aktivt stöd av Ryssland och Iran och med passivt från USA och västvärlden.
Det enda man kan hoppas på är att rättvisan till slut hinner ifatt honom.
Därför är det viktigt att bevisen mot regimen fortsätter att samlas in.