”Jag sköt min kille! Ta bort mig. På riktigt”
Hör larmsamtalet efter att Lydia Barth, 36, skjutit sin sambo – talar ut i fängelset
Publicerad 2022-12-16
Hon älskade honom – ändå sköt hon honom med hagelbössan rakt i bröstet.
I Fängelsepodden berättar fyrabarnsmamman Lydia Barth, 36, nu för första gången om kvällen hon mördade sin sambo – och förstörde sitt eget liv för all framtid.
Det tog bara några sekunder.
När hon ringer 112, utom sig av chock och förtvivlan, skriker hon bara:
– Jag sköt honom! Jag sköt min kille! Ta bort mig. På riktigt.
Den 29 oktober 2021 dömdes Lydia Barth till 18 års fängelse för mord på sin sambo.
Straffet avtjänar hon nu på Hinsebergs kvinnofängelse, utanför Örebro.
Tidigast om tolv år, i maj 2033, kan hon bli fri. Om hon sköter sig i fängelset. Då har hon avtjänat två tredjedelar av sitt straff.
Då är hon 46 år – och hennes fyra barn vuxna.
– Att tre sekunder kunde betyda så mycket, det trodde jag aldrig, säger hon till Ola Lagerström i Fängelsepodden av Podme.
De tre sekunder hon syftar på är de sekunder det tar för henne att lyfta vapnet, sikta – och trycka av.
Sekunder som hon kommer ångra resten av sitt liv, men måste leva med.
– De en till tre sekunderna kommer att vara den hemskaste saken jag har gjort i hela mitt liv och kommer att vara kvar i mitt liv. Jag vet inte om jag någonsin kommer över det.
Leder yogagrupp
I den dokumentära Fängelsepodden berättar hon för första gången efter rättegången om vad som hände den där kvällen – och om sitt liv, före och efter.
Det är en förvånansvärt glad och pigg 36-årig kvinna som Ola Lagerström möter i besöksrummet på Hinseberg.
Hon skrattar och verkar, trots det hon gjort, både vara i balans och i god form.
Hon leder en egen yogagrupp och är personlig tränare åt tre medfångar.
Men skulden – och skammen – över vad hon har gjort är tung att bära.
– Jag mår ju inte bra. Jag kommer aldrig att bli mig själv igen. Jag kan inte göra det jag har gjort ogjort.
– Hans barn förlorade honom – och mina barn förlorade mig.
Larmsamtalet till 112 som spelas upp i podden talar sitt tydliga språk. Den enorma smärtan och ångesten är nästan outhärdlig att höra.
Ändå säger hon i dag, ett och ett halvt år senare, att hon är tacksam för livet, för de små kornen hon har förmågan att se i vardagen, även här, innanför murarna.
Trots att livet tveklöst tycks ha varit tufft mot henne.
När Lydia Barth berättar om sitt liv, om sina trauman och diagnoser – hon har diagnosticerats med bland annat ADHD, borderline, posttraumatiskt stressyndrom, PTSD – känns det som hände den där kvällen inte längre helt förklarligt. Oförlåtligt, ja, kanske, hon dödade en annan människa, dessutom en människa hon älskade, hon berövade hans barn sin pappa, men oförklarligt.
Nej.
Tvärtom.
Kanske var det dit, till den där punkten, punkten utan återvändo, hennes liv ledde hela tiden?
Inte ett ont ord säger hon om mannen hon sköt – och det var inte honom det handlade om egentligen, det var om henne.
Försökte ta sitt liv
Fram växer en bild av trasig flicka, en flicka som föddes i ett kollektiv i Norge och flyttade med sina föräldrar till antroposofernas Järna, utanför Södertälje.
Där mobbades hon i skolan och utnyttjades sexuellt av några äldre kamrater, det var villkoret för att få vara med dem.
En flicka som rymde hemifrån, gång på gång. 13 år gammal rymde hon med en då 19-årig kille. De skulle till Danmark, men när bensinen tog slut rånade de en bensinmack och åkte fast.
Hon började ta droger och dricka och det och de upprepade rymningarna ledde till BUP, socialen och familjehem.
15 år gammal fick hon en egen lägenhet. På dagarna jobbade hon på en lunchrestaurang, på kvällarna på en nattklubb.
Bara 19 år gammal fick hon sitt första barn – det skulle bli tre till.
Hon läste in grundskolan och en gymnasiekompetens.
Men barndomens trauman gjorde sig påminda och tre gånger under loppet av fem år försökte hon ta sitt liv, den senaste gången 2020.
Varje gång slutade det med att hon blev inlagd för psykiatrisk vård.
Ändå ledde spiralen bara nedåt.
Sista gången hon var inlagd var bara några veckor innan den tragiska kvällen, den 18 juni 2021.
Hon kommer knappt ihåg hur dagen började.
Hon vill helst inte prata om det, men gör det ändå.
Ostron vid poolen
Den morgonen åkte han till jobbet – hon åkte och handlade.
Det var fredag, sommar och sol och EM-match mellan Sverige och Slovakien.
Den ska de se hemma i hans villa i Bålsta, norr om Stockholm.
De är barnfria båda två och hon planerar för en myskväll.
– Jag köpte ostron tror jag, skaldjur och sånt. Jag köpte lite bubbel, säger hon.
– Han ska sluta tidigare och sedan när han kommer hem så korkar vi upp champagnen. Vi låg vid poolen. Jag låg och solade, tog lite dopp.
– Vi hade det jättebra.
De äter ostron och dricker upp skumpan.
Sedan får han ett telefonsamtal och vill att de ska åka till den lokala restaurangen, i stället för att som planerat äta middag hemma.
Där äter de och dricker – och en lång stund är han borta på ett ärende.
När de går hem tjafsar de.
Men väl hemma fixar de i ordning på den inglasade verandan på baksidan av huset, med kuddar. I den stora sängen där ute ligger de och tittar på ”Solsidan” på tv.
De skrattar och har mysigt.
Då får hon ett sms. En gammal kompis vill träffas inne i stan nästa dag – och det leder till nytt tjafs.
Det ska leda till det ödesdigra slutet.
Filmar skjutningen
De fortsätter gräla i köket.
Han går tillbaka ut i uterummet och sätter sig, med en öl.
Hon går in i sovrummet.
Där har hon sitt vapenskåp.
Hon tog jägarexamen 2017 och äger tre vapen.
Hon knappar in koden på kodlåset och tar fram det dubbelpipiga hagelgeväret av märket Beretta.
Patronerna sitter på kolven.
När hon går ut i uterummet är geväret brutet.
Då riktar han mobilen mot henne och filmar.
Klockan är 22.59.49 när han börjar filma.
Hon säger åt honom att ta bort mobilen – han säger lugnt åt henne att åka därifrån.
I fyra minuter och tio sekunder varar filmen, som slutar med att hon lyfter geväret, siktar – och trycker av.
– Jag minns att han springer emot mig och håller för bröstet och jag ser bloddroppar på lakanet, säger Lydia Barth i podden.
Men minnena är suddiga och fragmentariska.
I larmsamtalet till SOS erkänner hon utan omsvep vad hon gjort.
”Hjälp honom, snälla”
– Jag sköt honom! Jag sköt min kille, upprepar Lydia Barth förtvivlat i telefon.
– Jag vill inte att han ska dö. Hjälp honom, snälla. Hjälp honom!
Samtalet gör ont att höra.
Ångesten går nästan att ta på.
Hon skriker, gråter och hyperventilerar.
– Åh, vad har jag gjort? säger hon.
– Jag har aldrig gjort något sånt i hela mitt liv. Ta bort mig. På riktigt.
En stund senare vimlar den lugna gatan av uniformerade poliser i skyddsvästar och hjälmar, men även civila poliser kommer till platsen.
Lydia Barth får backa ut ur huset, med händerna över huvudet.
Medan den skjutne mannen förs i ambulanshelikopter till Enköpings lasarett, körs Lydia Barth till polishuset i Uppsala.
Hon skriker hysteriskt och är i upplösningstillstånd.
När hon blåser i alkomätaren har hon 2,1 promille alkohol i utandningsluften.
För att kunna undersöka krutrester på hennes händer tvingas poliserna sätta på sig hörselkåpor – så högt skriker hon.
I det första polisförhöret får hon veta att mannen hon sköt är död.
– Jag fattade ingenting. Jag trodde inte på att han hade dött, säger Lydia Barth i podden.
– Första månaden i häktet visste jag inte var jag var. Jag trodde jag var på en Finlandsfärja. På riktigt.
Att inse sanningen har tagit lång tid.
Fortfarande känns det overkligt, säger hon. Att hon har dödat en annan människa.
– Man tror ibland att man en dag ska vakna upp och att det inte har hänt. Alltså att jag inte är här. Han är med sina barn och jag är med mina barn. Och det är liksom bra.
Tänker på barnen
Lydia Barth är medveten om sina problem och i dag förstår hon varför hon gjorde det hon gjorde – att hon dödade en annan människa, på ren impuls, utan att vilja det, egentligen.
– Mitt största problem är att jag har svårt att hantera mina känslor. För jag känner väldigt starkt, säger hon.
– Det blev för mycket. Jag klarade inte att hantera mig själv och gick över alla gränser.
– Det är aldrig någonting jag har tänkt på i hela mitt liv. att jag skulle sitta här och att göra nåt sånt ens.
Och:
– Det är för jävligt. Jag kan inte föreställa mig att det har hänt. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig att jag kunde göra någonting sånt här.
Lydia Barth tänker mycket på sina egna barn – och på hans barn.
Barnen som nu inte har någon pappa – och hennes egna barn, som på ett sätt förlorade sin mamma.
När hon kommer ut ur fängelset är hennes barn vuxna.
Ändå är det dem och de framtida barnbarnen hon lever för och vill göra det så bra som möjligt för i framtiden.
Visst har hon tänkt på framtiden – även om den ter sig väldigt långt borta, än så länge.
– Jag vill inte sitta fast igen. Jag vill vara fri, ha en väska och åka runt, säger hon.
Och hon tror att det är bäst att hon lever ensam.
– Jag kan läka till en viss del, men jag tror inte att jag vill binda mig. Jag vill bygga upp mig själv.