De döms – på löpande band

Wolfgang Hansson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-08-12

Domstolarna slår tillbaka stenhårt • Massåtalar efter kravallerna

LONDON.  När Ashley kliver in i glasburen har det gått mindre än en minut sedan den tidigare åtalade fördes ut. Kroppen är spenslig och ögonen vilsna. Ashley är bara 16 år men har redan 17 domar på sig.

Efter 20 minuter har ­domaren bestämt att han ska sitta frihetsberövad i väntan på rättegång.

Uttrycket ”löpande band” får en ny mening i rättsal 5 och 6 i Westminister Magistrates Court. På gatan utanför står fängelse­bilarna på kö med svarttonade ­rutor. De upploppsåtalade sitter i celler i källaren, innan de en ­efter en förs upp till plan 2 och får sin sak prövad.

Ashley har väntat i sin cell ­sedan klockan sex i morse. ­Nästan lika länge har hans pappa Tony nervöst vankat runt utanför rättssalen, en av få anhöriga jag ser. Klockan är nästan fem på eftermiddagen när målet ropas upp.

Luften i rättsalen är varm och unken. Åhörarläktaren är fylld till sista plats. Åklagaren bläddrar länge i sina papper för att hitta rätt åtal och beklagar att han inte haft tid att läsa in sig på fallet.

Myndigheternas taktik är uppenbar. Genom att snabbt ställa bråkstakarna inför rätta vill man visa dem att de inte kan fly rättvisan och allmänheten att man tar i med hårdhandskarna.

Av samma skäl får ett ­tv-team följa polisen när de slår in ­dörren hos en misstänkt och ­rusar in för att ­göra ännu ett ­gripande med hjälp av bilder från övervakningskameror.

Budskapet är att samhället slår tillbaka med full kraft. Eller som premiär­minister David Cameron sa:

– ”The fight back” har startat. Vi kommer att hitta er, vi kommer att ställa er inför rätta. Ni kommer att få betala för vad ni gjort.

Ashley greps kl 02.30 med en stor sportbag fylld med godis och choklad, stulna från en butik vars rutor krossats. Den kvinnliga domaren förfasar sig över Ashleys alla tidigare brott. ­Snatteri, stöld, skadegörelse.

– Inte illa för en 16-åring, säger hon med illa dold ­sarkasm.

Domaren vägrar borgen. Ashley ska sitta häktad på en ungdomsanstalt.

När jag pratar med pappa ­Tony utanför rättsalen har han inget ont att säga om beslutet.

– Så länge han sitter inne kan han åtminstone inte ställa till med mer elände. Jag har försökt få honom på rätt spår, men barn gör som de vill. Vad jag ­säger spelar ingen roll.

Jag följer åtta snabbrätte­gångar. Ashley är den ­yngste, den äldste är 22. ­Majoriteten är svarta, några asiater, några vita. Alla är män och tidigare straffade. Bara en av dem släpps.

David O’Neill står åtalad för att maskerad ha kastat tegel­stenar mot polisen. Trots att ­domaren poängterar att hans brott är mycket allvarligt vill försvars­advokaten att han ska släppas i väntan på rättegång.

Till deras förvåning går domaren med på elektronisk fotboja, anmälningsplikt hos polisen ­varje dag och utegångs­förbud mellan 19 och 07.

I rättssalen har O’Neill sett rätt spak ut. När han k­liver ut från domstolen med en cigg i mun­gipan skriker han könsord åt ­fotograferna som står ­utanför.

Strax före midnatt tittar jag åter in till domstolen. Löpande band-rättegångarna pågår och fort­sätter hela natten.