Mia var 21 år när relationen blev våldsam: ”Såg inte tecknen”
Unga kvinnor värst utsatta av våld i nära relation
Publicerad 2024-05-06
Unga kvinnor lever farligast i relationer.
Mia vet.
Hon var 21 år när hon träffade sitt livs kärlek.
Hon var 25 år när han skallade henne blodig och polisen kom.
Det är en sen natt 2013 och 25-åriga Mia Rosengrens näsa blöder.
Sambon har skallat henne och tagit stryptag på henne.
Sedan har han gett sig ut på stan. När han möter några poliser berättar han vad han gjort mot Mia.
I lägenheten hittar polisen henne skärrad och ledsen.
– Han hade varit våldsam innan men det här var första gången som någon annan fick veta. En av poliserna som kom hem till oss uppmanade mig att lämna, att han hade sett så många liknande fall som vårt och sa att det sällan slutar bra, säger Mia.
Brottsförebyggande rådets kartläggning av utsatthet under 2022 och under livstiden visar hur de som främst utsätts för våld inom nära relation är kvinnor i åldrarna 20-24 år.
Anna Frenzel, utredare på Brå, säger att det vid en liknande kartläggning 2014 framkom samma mönster, det vill säga att utsattheten var högre bland unga.
– Det finns annan forskning som visar att våld inom nära relation i den åldersgruppen är väldigt utbredd. Även bland så unga som 16-19 år ser vi en hög andel som säger sig ha utsatts, säger hon.
Även män utsätts för våld inom nära relation.
I gruppen i stort, 16-84 år, uppger 15,2 procent av kvinnorna att de blivit utsatta för någon form av våld i nära relation under 2022, och 11,7 procent av männen.
I de yngre ålderskategorierna är de som främst utsätts tjejerna och kvinnorna. I de äldre kategorierna, åldrarna 55-84, är det fler män än kvinnor som uppger att de utsätts för våld.
Samtidigt är det våld som tjejerna och kvinnorna utsätts för grövre.
– Vi ser att det är en högre andel kvinnor som utsätts för fysiskt och sexuellt våld än vad männen utsätts för, säger Anna Frenzel.
Men trots att så många utsätts för våld är det väldigt få som anmäler.
Endast 3,5 procent av kvinnorna, och 1,4 procent av männen, gjorde en polisanmälan.
– Vi har frågat varför och de flesta har svarat att det är för att de inte tycker att det som hänt var tillräckligt allvarligt. Detta kan vara kopplat till att vi ser att utsatthet för psykiskt våld är det som är mest utbrett, säger Anna Frenzel.
Mia Rosengren förstår de som känner så.
När hon väl skulle vittna mot sambon vägrade hon. Hon hade under åren tillsammans med honom inpräntats med att det var hennes agerande som gjorde pojkvännen så arg.
– Nu i efterhand ser jag ju tecknen och vet hur normaliseringsprocessen ser ut. Men det gjorde jag inte då.
Polis och åklagare drev ärendet vidare ändå. De tyckte det var så pass allvarligt och sambon hade dessutom erkänt.
– Jag älskade honom ju fortfarande och kände att det kanske inte var så allvarligt ändå. För det mesta hade vi ett bra förhållande med mycket kärlek. Han brukade skjutsa mig till jobbet, han fyllde min matlåda med hjärtformade gurkbitar och fina lappar.
Sambon var Mias första riktiga förhållande, de träffades när hon var 21 år. Hon säger att hon först inte identifierade det hon utsattes för – puttningar, fasthållningar, knuffar, vidriga ord om hennes person – som just våld.
– Det man läser mest om i media är ju det allvarligaste våldet och så hade ju inte jag det. Jag tror det är viktigt att visa att våld kan se ut på så många olika sätt och att även det allvarligaste våldet ju börjar med något.
Mias sambo ställdes inför rätta, åtalad för att ha misshandlat henne.
Mia höll sitt ord och vittnade inte mot honom.
Men när den polis som kommit hem till henne den natten satte sig i vittnesbåset var det som att verkligheten kom ikapp henne.
– Jag hade lovat den polisen att jag skulle lämna. Nu satt jag här ändå. Det var som att det först då slog mig vad jag varit med om.
Till slut, med hjälp av terapi och en god vän, lyckades Mia lämna sambon. Hon kände att av hans hundra sidor var 95 av dem bra, men de fem som var dåliga var direkt farliga för henne att leva med.
När hon några år senare, under en utbildning, valde att skriva om det hon varit med om i ett skolarbete, var det första gången hon talade högt om det hon varit med om.
Klasskamraternas reaktioner fick henne att känna att hon måste nå ut till fler, något hon idag gör genom föreläsning och genom sociala medier under namnet ”När ingen ser”.
– De var så häpna. Har DU varit med om det här?! Jag tror många har en bild av att det bara är kvinnor i utsatta områden, eller missbrukarkretsar, som utsätts för våld inom nära relation. Men det kan ske överallt.
Mia Rosengren är idag glad över att sambon dömdes. Hon vet inte hur det annars hade slutat.
Anna Frenzel på Brå önskar att anmälningsbenägenheten blir högre.
– Det jag tänker generellt är att de som väl vågar anmäla behöver bli tagna på allvar och trodda. Dels för att våga fortsätta medverka i utredningen och så kan det ge ringar på vattnet. Om andra utsatta i deras bekantskapskrets ser att personen tas väl om hand kanske även de vågar anmäla.
