Lugnt 100-årsfirande av samernas nationaldag

Johan Håkansson

Den samiska nationaldagen fyller 100 år i dag.

Men någon yra råder knappast i Jokkmokk.

– Det är ett stillsamt firande vilket är skönt. Det är nog med nationalism i dag som börjar bli farlig, säger Katarina Pirak Sikku.

De svenska samer som verkligen valt att fira stort har åkt till Trondheim i Norge. Det var där samernas första landsmöte hölls den 6 februari 1917, det som ligger till grund för den nationaldag som firas sedan 1992.

En som åkt dit är politikern Henrik Blind från Jokkmokk. Via telefon hälsar att firandet är smått hysteriskt och att samer från Norge, Finland, Sverige och Ryssland trängs på torget.

– Både kungen och statsministern är här. Det är otroligt häftigt.

Men i Jokkmokk är det lugnt och stilla, trots sin stora samiska befolkning. Här har det just varit vintermarknad och orten känns lite trött. Vi ser inte ens några samiska flaggor.

Konstnären Katarina Pirak Sikku och hennes man, författaren Nils-Henrik Sikku, har valt att inte fira alls.

– Personligen tänker jag satsa på nästa år. Då är det 100 år sedan det första landsmötet hölls i Sverige. Min mormor Tina Klementsson var på plats då i Östersund, säger Katarina.

– Det känns lite som etablissemangets fest. Dessutom måste jag säga att informationen varit väldigt dålig. Vi har inte märkt någonting inför 100-årsdagen. Marknaden var ju jordens chans att verkligen sätta ner foten, säger Nils-Henrik.

Påminner om 6 juni

De säger att nationaldagen egentligen aldrig varit något märkvärdigt och att det påminner om svenskens förhållningssätt till den 6 juni.

– Det har faktiskt aldrig varit någon större yra, vilket är skönt. I dag är det otäcka strömningar i världen, med Trump och Erdogan i spetsen. Man vill hellre vara en världsmedborgare, säger Katarina.

De säger båda att det finns en baksida även med den samiska nationalismen och att man måste vara försiktig.

– Vi är inne i en farlig period. Vi har till exempel ett parti i sametinget som har överklagat hela röstlängden för att få sparka ut de som inte anses vara riktiga samer. Det är superotäckt, säger Nils-Henrik.

Däremot tycker de att det är viktigt att nationaldagen finns och att den uppmärksammas. Inte minst för att påminna Sverige om att samerna existerar och att det finns en mörk historia som alla borde känna till.

Katarina har de senaste tolv åren forskat kring den rasbiologi som samerna utsattes för i Sverige under ledning av Herman Lundborg vid Statens institut för rasbiologi. Under sin forskning upptäckte hon av en slump att maken Nils-Henriks egen far var ett av offren.

– När han var nio år kom rasbiologerna till byn Övre Soppero 1923. Han blev mätt, fotograferades naken och tvingades genomgå en mängd provtagningar. Och bilderna publicerades i böcker. De där rasbiologerna var ju stjärnor i Nazityskland. Jag har inte riktigt velat ta det till mig, men är tvungen, säger Nils-Henrik.

Katarina Pirak Sikku drivs i sitt forskande av ett behov av att få veta. Vilket har lett till att allt fler vågar prata om den mörka historien.

– Under marknaden blev jag flera gånger stoppad av unga samer som ville veta hur man gjorde om man ville se om släktingar drabbats. Jag tycker det är jättebra.

”En del vapenskrammel”

Att historien låg så nära honom själv är ett av skälen till att Nils-Henrik är hyperkänslig för all form av nationalism som inte är sund. Som kulturarbetare ser han som sin roll att säga ifrån, även om det kan vara obekvämt.

Han nämner som exempel den samiska rörelse som växte fram i Nordnorge på 60-talet, som vissa såg som rasistisk medan andra såg som en frihetsrörelse.

– Det var en del vapenskrammel och det hade kunnat ta vägen helt åt fanders.

Under kvällen ska nationaldagens 100-årsdag firas på samemuseet Ajtte. Men Katarina och Nils-Henrik väljer istället att fira hemma lgunt och stilla.

Men i grund och botten är de väldigt positiva till att samerna har en nationaldag, att den samiska föreningsrörelsen har ett startdatum och att det är otroligt viktigt att kunskapen om samerna och dess historia lärs ut.

– När vi var unga fanns inget. Vi lärde oss alla svenska kungar men ingenting om vår egen historia, säger Nils-Henrik.

Som exempel nämns tvångsförflyttningar av samer och att renägande samer förbjöds att äga ett hus i Sverige så sent som in på 50-talet.

Mitt i Jokkmokk ligger Samernas utbildningscentrum. En skola där samer går för att stärka sin egen identitet, men även lära sig samisk slöjd.

”Nog är den viktig”

Skolan har, trots 100-årsjubileumet, valt att inte fira nationaldagen på något särskilt sätt.

Vi träffar Johan Andersson, 22, en stolt umesame från Ammarnäs.

– I princip alla samer känner till nationaldagen och vet varför den finns. Det är det viktiga. Sedan hur man väljer att fira är mindre viktigt. Det är individuellt, säger han.

Är det en viktig dag?

– Nog är den viktig. Så att vi inte blir bortglömda. Vi måste upplysa det svenska folket att vi finns här. Flaggan är också viktig. Vi är ett folk som finns i fyra länder, men vi enas under samma flagga.

Johan Andersson kommer från en renskötarfamilj och säger att han själv ska bli renskötare så fort han är klar med skolan.

– Det är en livsstil. Jag har funderat mycket på det och vet nu att det är det jag vill göra, att jobba i renskogen - föra traditionen och kunskapen vidare.

Anna Pittja Granlund, 49, går också på skolan. Hon är Nordsame, bördig från Gällivare och lärare i grunden.

– Det är knäckande hur lite de lyfter fram samerna i svenska skolan med tanke på att det är Sveriges urbefolkning. Det är nästan panikartat.

– Ja, söderut tror de att vi fortfarande bor i kåtor, säger Johan. Det är så skevt. De är väldigt måna om att vi ska lära oss om andra ursprungsbefolkningar.

Både Johan och Anna ska gå på firandet på Ajtte under kvällen och tror att evenemanget fyller en viktig funktion.

– Inte alla samer bär kolt (den samiska folkdräkten) och alla pratar inte samiska. Men går man dit så accepterar man att man är same, säger Anna.