Hardo, 67: Jag har haft Montezumas hämnd - det går inte att jämföra

Publicerad 2011-06-29

Som det värsta magknip du kan tänka dig. Som bara växte i styrka.

Sen sju timmar på akutens toalett – med blödande diarréer och handfallna läkare.

– Jag blev riktigt rädd, säger Hardo Aamisepp, 67, ett av ehec-bakteriens svenska offer.

drabbad Hardo Aamisepp fick vänta i sju timmar på akutvård vid Helsingborgs lasarett när han drabbats av sjukdomen. Foto: PRIVAT

Nu pustar han ut vid världens nordligaste golfbana på Island. Men följer spänt nyheterna om den extremt aggressiva ehec-variantens framfart i Europa.

För Hardo från Nyhamnsläge i nordvästra Skåne kunde ha blivit ett av bakteriens dödsoffer. Bara några dagar efter golfresan i norra Tyskland i mitten av maj insjuknade han.

– Jag har haft Montezumas hämnd i Mexiko. Det här var mycket värre. Det går inte att jämföra.

”Började blöda”

Kraftiga diarréer och ett våldsamt magknip fick honom att uppsöka akutvård på Helsingborgs lasarett. Men där fick han vänta i sju timmar, från elva på kvällen till halv sju på morgonen.

Den mesta av den tiden tillbringade han inne på toaletten.

– Det började blöda. Då blev jag rädd, och tänkte att det här är något otäckt. Men ingen kunde hjälpa mig, och jag fick inget smärtstillande, ingen vätskeersättning.

En attack från den multiresistenta, extremt aggressiva ehec-bakterien är omöjlig att bota. Läkarna kan bara försöka se till att patientens organ inte ger upp.

”Var extremt jobbigt”

Men Hardo fick till slut veta att han inte drabbats av HUS, det livshotande ehec-symtom som kan sätta njurarna ur spel.

– Det var en skräck tills det beskedet kom, säger han i dag.

Fyra av nio ur golfsällskapet insjuknade, en av dem blev mycket svårt sjuk.

– Det har varit extremt jobbigt för honom. Han var väldigt illa däran, berättar Hardo, som misstänker vännernas sista måltid.

– Vi bodde på ett trevligt litet hotell. Allt var utmärkt utom sista kvällen. Då fick vi vänta i en och en halv timme på maten.

Till slut kom servitören ut med oxfilén som sällskapet beställt. Den såg inte särskilt aptitlig ut, men alla var för hungriga för att skicka tillbaka köttbitarna.

– Jag åt lite mer än de andra. Jag är övertygad om att det var den som smittade. Kocken kanske höll på med några groddar samtidigt, och sen värmde han inte upp köttet till mer än 70 grader.