Barnen som vaknade – Ali
Ali, 16 kände nästan inte igen sig själv i spegeln när han vaknade upp.
Nu är hans mamma inlåst på förvaret – och orolig för att Ali ska drabbas av uppgivenhet igen.
– Mina vänner säger, varför är du så nere, varför är du inte glad? säger Ali.
BARNEN SOM VAKNADE
Text: Natalia Kazmierska
Foto: Magnus Wennman
Dagarna innan Alis mamma Berivan greps och fördes till förvaret i slutet på april, hade hon sett en mystisk bil utanför huset.
De hade kalas för yngste sonen Erik, som fick en silverballong i form av en sexa. En liten stund av glädje och normalitet, en vanlig, svensk familj som firade en födelsedag, när Berivan plötsligt såg bilen nere på gatan.
Var hon paranoid? Berivan hade en känsla av att någon iakttog dem.
En vecka senare knackade det på dörren.
Männen som kom in visade polisbrickor och ville ta med sig Berivan därifrån.
Hon var hemma själv med Ali, 16, som reagerade starkt.
– De var som robotar och sökte igenom hela vår lägenhet. Jag var rädd för att de skulle ta min morsa ifrån mig för evigt, säger Ali.
Nu sitter mamma Berivan i ett fönsterlöst rum på förvaret i Märsta. En av flera mammor som blivit inlåsta här och separerade från sina barn.
Det hon är mest orolig för, är att sonen Ali nu ska bli uppgiven igen.
Han låg okontaktbar i fyra år. Tills en dag under pandemin då han vaknade upp, som en annan människa.
Han hade växt, fått längre hår och några fjun på överläppen.
Samtidigt var han svag och trött i kroppen.
– Han var som ett litet barn, så tunna handleder, säger Berivan.
Sedan hon fördes till förvaret har Ali börjat uppvisa samma symtom som när han drabbades av uppgivenhetssyndrom vid åtta års ålder. Berivan känner igen allt: hur han tappade matlusten, fick sömnproblem och blev allt tystare, innan han helt slutade prata och vände sig inåt.
För många barn börjar det med att de slutat äta och kommunicera.
– Nu pratar han nästan ingenting, han bara gråter, men tyst så det inte hörs, säger Berivan.
”Det kändes som att födas på nytt”
I den lilla lägenheten i Sörmland, 20 mil därifrån försöker Ali fåordigt beskriva sitt uppvaknande 2020.
En tid innan han slog upp ögonen hade han börjat röra sina fingrar. Han ropade på mamma Berivan, som kom springande, grät och kramade honom.
– Det kändes som att födas på nytt, jag var chockad över ljuset, säger Ali.
Han var bara en liten pojke när han blev sjuk, tolv år när han vaknade.
I dag är han en vanlig tonåring som spelar fotboll, hänger med kompisarna och kämpar med betygen inför avslutningen i nian. Under sjukdomstiden har lärare kommit hem till dem och undervisat honom, trots att Ali varken svarat på tilltal eller beröring.
Också kompisarna har stöttat.
Flera av dem skrev brev, ritade teckningar till honom och hälsade på när Ali låg apatisk.
Många som drabbats av uppgivenhetssyndrom håller tyst om det efteråt, de skäms. Men inte Ali.
– Jag har berättat om att jag var sjuk för alla, hela skolan. Mina kompisar säger ”skönt att du är tillbaka”.
I flera månader efteråt led han av smärtor i benen. Familjen tog ut honom på baksidan för att träna och promenera, Ali ville inte bli uttittad.
– Det kändes fritt, jag kunde röra mig. Men jag kunde inte stå upp direkt.
Ali var under sjukdomstiden aldrig medveten om att Migrationsverket försökte utvisa hela familjen, trots att läkare bedömde att en liggande transport av honom med flyg kunde innebära livsfara.
”Det framgår att det bland annat föreligger risk för allvarliga skador i nacke med anledning av att han saknar skyddsreflexer” skriver familjens advokat i ett brev till myndigheten.
Där beskrivs hur en utvisning av Ali skulle kräva läkarövervakning, sugning i svalg och i nedre luftvägarna, men att reflux från magen kunde hamna i lungorna.
Alis familj fick stanna, i några år till.
Rädd att Ali ska bli sjuk igen
Sedan mamman Berivan stängdes in på förvaret för över en månad sen, har hennes Ali fått skakningar och ångestattacker på nätterna.
– Det är därför jag är så rädd. Jag vill inte att han ska bli sjuk igen, säger Berivan.
Enligt gränspolisen finns risk för att hon flyr och håller sig undan beslutet om att familjen ska utvisas. Hur länge hon blir kvar här på förvaret får hon inte veta.
Inte heller varför polisen hämtade hit henne inför barnens åsyn, istället för att som brukligt skicka en kallelse i brev.
Berivan upplevde att hon blev hämtad som en terrrorist, eller en kriminell.
– Varför kom de på en lördag, när barnen var hemma från skolan och fick se hur polisen tog mamma? De kommer för alltid komma ihåg det, säger Berivan.
Småsyskonen Erik och Majo som kom hem från badhuset med pappa Sahid den dagen, hann se hur deras mamma fördes bort med poliseskort.
Majo, 12, grät och skrek till poliserna att hon ville åka med sin mamma. Hon filmade dem och la ut videon på Snapchat.
– Jag blev jättearg. När jag tänker på den dagen får jag en känsla som jag aldrig haft förut, det är jättesvårt, säger Majo.
Enligt Berivan har hon fått ett ultimatum: stanna här i Märsta – eller åk med hela din familj till Armenien.
Problemet är att familjen hör till minoriteten yazidier och saknar identitetshandlingar.
– Skicka mig till Armenien då, prova det sättet, utan något pass! säger Berivan.
Två gånger har de varit på armeniska ambassaden, som inte vill kännas vid dem. Enligt föräldrarna tvingades de fly på grund av hederskultur, då de gift sig mot sina familjers vilja.
Pappan Sahid är frustrerad:
– Vi vill bara leva utan stress. Det är för mina barns skull vi stannar här. Vi kan åka till ett annat land och söka asyl, men det skulle vara som att börja om. Barnen har lärt sig språket här och går i svensk skola.
Alis kompisar tjatar på honom att han ska komma ut i försommarvärmen, lira boll, leva. Sommarlovet nalkas. Men sedan hans mamma greps har han känt sig trött och nedstämd.
När han vaknar ångestfylld på nätterna och går upp för att dricka vatten söker sig blicken mot ytterdörren.
– Jag får tankar om att någon ska öppna den och ta min familj, ta min farsa denna gång.
Han fick ta ett stort ansvar när de kom till Sverige och tolkade i början ofta åt föräldrarna. När Ali gick i ettan lärde han sin pappa att läsa och skriva på svenska.
Många flyktingbarn som lider av psykisk ohälsa påverkas starkt av föräldrarnas hjälplöshet och stress. Det gäller även barnen med uppgivenhetssyndrom.
– Föräldrarna klarar inte alltid att hantera traumat för sin egen del och skydda barnet, ofta finns ångest i hela familjen, säger Henry Ascher, barnläkare, och expert i frågor om flyktingbarns psykiska ohälsa.
Han beskriver hur många av de uppgivna barnen från början, efter ankomsten till Sverige, var sociala och integrerades snabbt, hade kompisar och var duktiga i skolan.
Vårt välkomnande mottagande av asylsökande gav på så vis många en falsk trygghet.
– Barnen hade avslutat sin flykt när det negativa asylbeskedet plötsligt kom. När man minst anade det slog hotet till igen, och då föll barnen ihop, säger Henry Ascher.
Alis mamma Berivan har ändå varit familjens enda stabila punkt.
Den som lagat maten, följt barnen till skola och förskola, sovit med ministingen, sexåriga Erik i famnen. Tills nu.
Mamma får tolka på telefon
Erik har talsvårigheter, så när pappa Sahid inte förstår ringer han till mamma Berivan som får tolka på telefon från förvaret. Det är bara hon som talar Eriks språk.
Majo som just ska gå ut sexan får nu laga maten hemma. Mamma Berivan har lärt henne göra kycklingssoppa.
Men storebror Ali är inte hungrig.
– Jag tar en tugga så är jag mätt. Jag inte fokusera i skolan heller, jag är rädd att mina betyg ska sjunka till F i gen, säger han.
Drömmen är att få stanna i Sverige, komma in på fordonsprogrammet och slippa leva i ständig oro. Men viktigast av allt är att de får vara tillsammans.
– Enda jag vill är att ha tillbaks morsan.
