Därför frodas nazister i lågkonjunktur
Dubbel-deflator, automatisk budgetförstärkning och Maastricht-skuld.
Nationalekonomin kryllar av så många obegripliga begrepp att bara hälften vore åtalbart.
Det är lite synd, eftersom det får ekonomi att framstå som en teoretisk seminarieövning som mest angår experter.
Inget kunde vara mer fel.
Något som attacken i Gubbängen är en obehaglig påminnelse om.
Nej, det var sannolikt inte de senaste inflationssiffrorna från SCB som fick det att brinna i huvudet på gärningsmännen och de var nog inte heller radikaliserade prognosmakare från Konjunkturinstitutet.
Poängen är att stora omvälvande händelser sällan uppstår spontant i ett vakuum. Det finns nästan alltid en kontext som det heter på kultursides-svenska.
Och den kontexten handlar ofta om ekonomi.
Den som vill förstå det politiska fenomenet Donald Trump behöver först läsa in sig på collateralized debt obligations, credit default swaps och leverage ratios, det vill säga det inre maskineriet i den finansbransch som orsakade krisen 2008.
Att kraschen bidragit till polariseringen i amerikansk ekonomi är ingen lekmannateori.
Forskarna Atif Mian, Amir Sufi och Francesco Trebbi konstaterade i en rapport att konfliktnivån i amerikansk politik de senaste 70 åren alltid stigit i samband med krascher och djupa lågkonjunkturer. Kriserna skapar misstro mot institutioner och den politiska eliten och späs på av att ojämlikheten ofta ökar under recessioner.
De kunde notera motsvarande samband i andra länder, vilket också bekräftats av tre tyska forskare som studerade utvecklingen i 20 nationer mellan 1870 och 2014.
Bombningen i Oklahoma 1995, utförd av amerikanska nynazister, föregicks av en ekonomisk kris i USA i början av 90-talet och en utslagning av både bönder och industrier i amerikanska mellanvästern. Det skapade en grogrund för militanta extremister.
Den politiska utvecklingen i Europa efter finanskrisen talar sitt tydliga språk med framgångar för nationalistiska och populistiska partier på högerkanten som Nationell Samling i Frankrike, Giorgia Melonis Italiens bröder och Frihetspartiet i Nederländerna.
I den nu pågående lågkonjunkturen har särskilt tysk ekonomi gått knackigt, med krympande BNP under 2023 och stigande arbetslöshet. Det har sammanfallit med rekordstarkt stöd för högernationalistiska Alternativ för Tyskland.
Tyskland genomför just nu också stora budgetnedskärningar, vilket brukar vara mumma för extremister.
I alla fall enligt en studie av forskare vid Riksbanken som publicerades 2022.
En genomgång av 200 olika val i Europa visade att nedskärningar ledde till framgångar för extremistpartier, lägre valdeltagande och ökad politisk splittring.
Att spara i dåliga tider förstärker inte bara den ekonomiska nedgången utan ökar också misstron mot det politiska systemet, konstaterade forskarna.
Vilket för oss tillbaka till Sverige.
Det tidiga 90-talets svenska finanskris med bankstöd, massarbetslöshet och statsfinansiellt stålbad var också en tid då nynazismen frodades i Sverige med flera uppmärksammade våldsdåd.
Nu verkar det vara dags igen.
För en månad sedan varnade stiftelsen Expo, som bevakar högerextremism i Sverige, att förberedelserna för fysiskt våld aldrig varit högre.
Två av Expos medarbetare var med vid den uppmärksammade attacken i Gubbängen, som enligt organisationen utfördes av nazister.
De senaste två årens ekonomiska kris är det hårdaste slaget mot svenskarnas privatekonomi på decennier.
BNP minskade förra året och färska siffror på måndagen visar att fallet fortsatte första kvartalet.
Om man ska tro börsen och bankekonomerna är det värsta redan över, men riktigt så enkelt är det kanske inte.
Nyligen presenterade LO siffror som visar att många hushåll kommer att få det ännu tuffare under 2024 än ifjol.
Samtidigt har Sverige i praktiken genomfört kraftiga budgetnedskärningar de senaste åren, eftersom anslagen inte hängt med den skyhöga inflationen.
Det är en förlängning av en politik som pågått i trettio år där utgifterna i offentlig sektor stadigt krympt som andel av ekonomin, med rekordlåg statsskuld som följd.
Det sägs ofta att det går så bra för svensk ekonomi. Det är inte riktigt sant. I själva verket befinner vi oss i en långvarig svacka.
Sveriges BNP-tillväxt per invånare efter finanskrisen, mellan 2007 och 2023, har varit lägre än 1 procent per år, mindre än en tredjedel av genomsnittet mellan åren 1970-2007.
Tillväxten har varit klart lägre än i USA och OECD-länderna. Vi slår visserligen flera av krisländerna i Europa (en klen tröst) men då ska man komma ihåg att den privata skuldsättningen i Sverige under den här tiden ökat i betydligt snabbare takt än i euroländerna.
Att öka belåningen i ekonomin är en tillväxtmodell med begränsad livslängd och som dessutom ökar riskerna för en finanskris.
Ovanpå detta ska läggas en dysfunktionell bostadsmarknad, ökad segregation, misslyckad integration och växande klyftor både vad gäller inkomster och förmögenheter.
Det är naturligtvis inte så enkelt som att det går att dra räta linjer mellan ekonomisk statistik och våld.
Men om historien är någon lärdom verkar landets beslutsfattare ha förvandlat Sverige till en oljecistern som bara väntar på en tändare.
Det har aldrig varit en fråga om explosionen kommer.
Det har bara handlat om när.