14-åriga Molly tog sitt liv – stod över ett år i vårdkön

Publicerad 2023-08-19

Molly föddes som pojke men redan i lågstadiet började hon känna sig som en flicka.

I över 1,5 år stod hon i kö för att få vård. Men till slut orkade hon inte mer.

– Hon hade panik inför puberteten, det låg som en tickande bomb framför henne, säger hennes mamma.

Det var i maj i år som 14-åriga Molly gick hemifrån och kom inte tillbaka.

Ett ögonvittne har berättat för hennes föräldrar, Anneli och Angelito, hur en liten flicka tog av sig hjälmen och lämnade ifrån sig sin vita elsparkcykel innan hon tog sitt liv.

Molly föddes som pojke men redan i tioårsåldern började hon känna sig som en flicka. Familjen sökte hjälp men fick stå över 1,5 år i vårdkön. Till slut orkade Molly inte vänta längre.

”Glad och driven”

På väggarna i sommarhuset i Stockholm hänger bilder på Molly. Det är här som hon brukade tillbringa somrarna tillsammans med sina tre syskon.

Bada, spela datorspel och köra fyrhjuling.

– Hon var social, påhittig, glad och väldigt driven. Det hon ville få igenom, det löste hon på något sätt, säger hennes mamma Anneli.

Tillsammans med sin morfar byggde Molly en kaffevagn. Hon brukade ofta gå ut för att sälja kaffe och bullar i grannskapet. På festerna ställde hon alltid upp som servitris och hade olika sånguppträdanden. Hon hade stora drömmar för framtiden.

– Hon ville bli många olika saker. Pilot, polis och hjärnkirurg. Sista tiden sa hon ”mamma, jag vill rädda liv”, säger Anneli.

”Hon grät sig till sömns varje natt”

Under sommarlovet mellan tredje och fjärde klass började Molly må dåligt. Hon drog sig undan och var inte lika sugen på att umgås med sin familj längre.

– Hon grät sig till sömns varje natt. Vi förstod inte varför, säger Angelito.

Efter sommaren började hon fjärde klass. Men Molly mådde fortfarande lika dåligt. Hon hamnade i konflikter med sina klasskamrater och började ogilla skolan.

– Hon fick en heltidsresurs i klassen men ingenting funkade. Det var jättejobbigt. Vi fattade ingenting, säger Anneli.

Det skulle dröja ännu ett år innan Anneli och Angelito till slut fick reda på vad som låg bakom Mollys försämrade mående. För skolans kurator berättade Molly om att hon egentligen känner sig som en flicka. Hon bad honom berätta för hennes föräldrar.

– Vi blev glada över att äntligen ha fått reda på varför hon mådde dåligt. Vi stöttade henne och sa att hon var jättemodig som vågade berätta, säger Anneli.

Till en början trodde familjen att det var en fas, att hon skulle ändra sig efter ett tag. Men några månader senare, när Molly köpte flickkläder och valde sitt nya namn ”Molly”, förstod föräldrarna att detta var på riktigt.

Stod i kön till BUP

Våren 2021, började Molly ha självmordstankar. Familjen sökte vård och fick ställa sig i kön till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

– Man står helt maktlös. Man står i en kö och kan inte göra någonting. Man kan inte ens få reda på vilken köplats man har, säger Anneli.

Nästan ett halvår senare fick Molly till slut en tid.

– Vi fick träffa en kurator men hon bedömde att Molly inte behövde ha samtalskontakt. Att hon inte var riktigt mogen för det och att samtalen skulle få henne att må sämre, säger hon.

Molly fick ändå träffa kuratorn några gånger innan hon skulle få en remiss till BUP Könsinkongruens och könsdysfori, KID. Men remissen missades och skickades inte förrän tre månader senare.

– Kuratorn bad tusen gånger om ursäkt men Molly kunde inte riktigt köpa det. Hon var jätteledsen över det, säger Anneli.

I februari 2022 sattes Molly in i kön till KID. 15 månader senare, den 30 maj 2023, skulle hon ha sitt första besök där.

– Det var en jättejobbig tid, Molly var väldigt nere. Hon var bara nere i källaren, tejpade för alla fönster för att hon inte ville ha ljus in och för att ingen skulle se henne. Hon ville inte gå till skolan och tappade kontakten med sina vänner, säger Anneli.

– Hon sa ofta att hon inte ville leva. Hon undrade om man kunde åka utomlands för att få dödshjälp eller kapa av sig snoppen bara. Vi försökte stötta henne och ge henne hopp. Man tror aldrig att sitt barn ska ta sitt liv även fast hon säger det, säger Angelito.

Olika vårdkontakter

Under tiden Molly stod i kön till KID hade hon olika vårdkontakter. Hon hade samtal med en psykolog på vårdcentralen, en på Barn- och ungdomsmottagningar (BUMM) och samtal med kuratorn i skolan.

Men efter hennes första självmordsförsök hänvisades familjen till BUP. Hon skrevs över dit och all vårdkontakt skulle samordnas via dem.

– Psykologen på vårdcentralen fick panik och sa att det här är helt fel vårdnivå, säger Anneli.

Tre månader senare fick hon en tid på BUP. Hon fick antidepressiva tabletter utskrivna. Behandlingen följdes upp genom ett telefonsamtal och ett besök med en sjuksköterska på BUP.

– Vi efterfrågade starkt ett läkarbesök och hon hade ingen samtalsbehandling på grund av brist på behandlare. Vi fick i stället göra en utbildning på nätet som handlade om ångest och depression, säger Anneli.

Efter ett självmordsförsök i början av maj, krävde familjen en självmordsbedömning. Molly kallades in av BUP för en bedömning men det var redan försent.

Den 10 maj fyllde Molly 14 år. Men bara två veckor senare avslutade hon sitt liv – hon hann aldrig till KID.

– Hon ville inte bli äldre. Hon ville inte utvecklas till kille. Det var det som allt kretsade kring. Hon mådde dåligt när hon bytte om, när hon duschade. Varje gång hon såg kroppen hon inte ville ha, säger hennes mamma.

”Hon var social, påhittig, glad och väldigt driven. Det hon ville få igenom, det löste hon på något sätt”, säger Mollys mamma Anneli.

Långa väntetider

Väntetiderna till BUP Könsinkongruens och könsdysfori ligger på 16–18 månader. Göran Rydén är verksamhetschef på BUP Stockholm och säger att man är medveten om att väntan på vård är lång.

– Just könsinkongruens och könsdysfori kräver en mycket specialiserad kompetens som inte så många inom vården har. Det är också viktigt att göra dessa utredningar noggrant. Samtidigt har vi sett en ökning av antalet sökande under senare år och detta sammantaget bidrar till längre väntetider än till annan vård, säger han.

Enligt Rydén pågår ett arbete i Stockholm och på flera andra håll i landet med att bygga ut det som kallas för första linjen, som finns på vårdcentralen. Syftet med den är att både kunna upptäcka och behandla lättare och medelsvår psykisk ohälsa hos barn och unga.

Molly fick stå i kö i över ett år, är det rimlig väntetid?

– Jag kan givetvis inte uttala mig om det enskilda fallet. Allmänt kan jag säga att vi alltid ger vård till de svårast sjuka först. Ofta handlar det om andra svårigheter än själva könsdysforin som kräver behandlingsinsatser. Det innebär att behandling ges på någon annan av våra mottagningar i väntan på att barnet får tid för den mer specifika utredningen.

Vilka problem ser ni med barnpsykiatrin?

– Ett problem som vi ser är att det i samhället finns en förväntan att barnpsykiatrin ska hantera all psykisk ohälsa hos barn och unga. Samtidigt är barn- och ungdomspsykiatri en mycket specialiserad verksamhet och många av de problem som vi möter handlar om skolsituationen eller om lindrigare problematik som ska kunna tas om hand på vårdcentralen, säger Rydén.

Följ ämnen i artikeln